FILM
Djävulens jungfru (Nordisk Film)
Regi: Saara Cantell
Manus: Leena Virtanen
I rollerna: Tuulia Eloranta, Lauri Tanskanen, Magnus Krepper, Elin Petersdottir, Claes Malmberg, Kaija Pakarinen, Antti Reini, Maria Sid
Året är 1666 och vi befinner oss på Åland. Den nya häradshövdingen Psilander (Magnus Krepper) har stigit i land på öarna mitt i det stora svenska riket. Med hans hjälp ska Åland träda in i den moderna världen, är det tänkt. I denna nya värld finns det ingen plats för den gamla världens trollkonster och spådomar, slår lärda män fast och så inleds de häxförföljelser som kommer att bli ett av de sorgligaste kapitlen i det åländska skärgårdsrikets historia.
Häradshövding Psilander har studerat teologi i Dorpat i svenska rikets sydöstra del (nuvarande Tartu i Estland) där häxprocesser vid den här tiden var vanligare än i de dåvarande västra delarna av riket. Visst hade spådom och trollramsor också tidigare bestraffats med böter eller förvisning på Åland men nu befinner vi oss i övergången från en era till en annan. Psilander, inspirerad av häxprocesserna i Baltikum och på kontinenten, kan inte släppa tanken på att det finns kvinnor i hans samhälle som samarbetar med Satan och det är ett brott som måste straffas med döden.
I filmen Djävulens jungfru tar regissören Saara Cantell avstamp i verkliga händelser och målar sedan upp en mustig berättelse om hur ung och naiv oeftertänksamhet kan få oanade följder. 16-åriga Anna (Tuulia Eloranta) är ung och full av liv, föga medveten om det som väntar bakom knuten. I en nattlig syn har Anna sett den man som hon vet ska bli hennes och förblindad av glöd kastar hon sig hals över huvud in i en kärlekshistoria med Elias (Lauri Tanskanen), tvåbarnsfar och make till Annas vän Rakel (Elin Petersdottir).
"Här inleds en berättelse om ett svek som får oanade konsekvenser, men också om gottgörelse, vänskap och förlåtelse."
Anna är godtrogen men handlingskraftig och de egenskaperna gör henne till en spelbricka i ett de stora männens maktspel. Här inleds en berättelse om ett svek som får oanade konsekvenser, men också om gottgörelse, vänskap och förlåtelse. Över de bländande vackra skärgårdslandskapen faller snart en mardrömslik ridå.
Ett rike, två språk
Tuulia Eloranta i huvudrollen som Anna övertygar. Hon ges utrymme att visa upp det fulla spektret i den unga kvinnans känsloliv och uppgiften blir henne inte övermäktig. Finskspråkiga 17-åriga Eloranta klarar också svenskan med bara lätt darr på ribban. I hela filmen används både finska och svenska sida vid sida, i enlighet med hur det eventuellt kan ha sett ut på 1600-talet då den finska bosättningen i öriket var större. Om språken i början leder till en del förvirring så vänjer man sig snabbt. Däremot hade jag gärna hört mer hederligt renklingande åländska, medveten om att 1600-talets ålänningar knappast lät som öborna gör i dag.
Bland de finlandssvenska skådespelarinsatserna finns bland annat Maria Sid i rollen som en av de kvinnor som aningslöst bevittnar spektaklet och närmast hurrar åt bödeln. Men hennes skratt fastnar i halsen då hon efter en tid själv finner sig anklagad för häxeri och liksom så många andra utsätts för tortyr för att erkänna. Cris af Enehielm ses i rollen som Karin Persdotter, den första åländska kvinnan som halshöggs för sina påstådda kopplingar till Blåkulla.
Gott och ont finns i oss alla
Medan filmens kyrkoherde, häxspecialisten Bryniel Kjellinus (Claes Malmberg) får förkroppsliga den alltigenom onda och sexuellt förvridna prästen, finns det mer utrymme för skiftningar i häradshövding Psilanders samvetes färgpalett. Även om hans gärningar inte slätas över så förstår tittaren samtidigt att han är barn av sin tid (vilket naturligtvis inte ursäktar hans beteende).
Filmens kyrkoherde är renodlat ond men i de övriga huvudrollerna finns både mörker och ljus. Regissören Saara Cantell vill visa att det finns ondska och godhet i oss alla. Och den som blundar för det onda inom sig är farligare än den som varseblir sitt mörker.
Efter att Annas fostermor, byns barnmorska och läkekvinna Valborg (Kaija Pakarinen) förvisats ur byagemenskapen blir det Anna som tar hand Psilanders mor, drabbad av en sjukdomsattack. Annas ömma vård i kontrast till den inkallade läkarens besynnerliga metoder blottlägger det farliga i blind tro, i det här fallet på förträffligheten i det moderna projektet och vetenskapens (medicinens) ofelbarhet.
"Vilka av våra moderna projekt kommer med facit i hand inte bara att te sig oförståeliga utan rent av fullkomligt förkastliga?"
Samtidigt vänds blicken mot publiken – vilka av våra moderna projekt kommer med facit i hand inte bara att te sig oförståeliga utan rent av fullkomligt förkastliga? Historien har en märklig tendens att upprepa sig själv.
