Sari Dhima rycker till när hon sätter sig vid ett bord i konstmuseet Kiasmas kafé. Den tjocka metalliska bordsytan är obehagligt kall att vila armarna på.
– Den som har planerat det här har tänkt mera på att det ska se snyggt ut än på hur det ska kännas för oss som använder rummet.
Som teolog och inredningsarkitekt ser Sari Dhima lite andra saker i ett rum än vad de flesta andra gör.
– Oftast lägger folk märke endast till det som inte fungerar. I det här rummet skulle de flesta notera att det är mycket slammer och oljud på grund av de kala ytorna. Men få tänker på att rummet har ett bra flöde på grund av sin avlånga rektangulära form. För kafégästerna är det självklart hur de ska röra sig från kassan till salladsbuffén och till en sittplats.
Hennes blick för hur rum fungerar har tränats under en lång tid, inte minst när hon skrev sin doktorsavhandling i teologi om moderna finska kyrkor.
– Ett rum fungerar bra om det inte behövs anvisningar och tjocka manualer för hur man ska röra sig där. Rummets flöde ska vara självklart.
"Ett rum fungerar bra om det inte behövs anvisningar och tjocka manualer för hur man ska röra sig där."
Skapar byggnadshistoria
När Sari Dhima var gymnasieelev i Åbo gjorde hon ett skolarbete om Åbo domkyrka. Hon fick följa med en grupp arkeologistuderande till gravkamrarna under golvet.
– Vi öppnade en lucka och steg ner. Det var mörkt under de låga valven och där fanns högar med ben.
– Då väcktes min nyfikenhet. Den speciella stämningen i gamla kyrkor gör att man blir del av en lång kedja genom historien när man stiger in i dem. Man kan stå på exakt samma ställe som någon annan har stått på för en väldigt lång tid sedan.
I dag är Sari Dhima själv med om att skapa en bit byggnadshistoria. Hon leder projektet One Campus som innebär planerandet och byggandet av campuset Väre i Otnäs. Där ska Aalto-universitetets avdelningar för konst, design och arkitektur (ARTS) husera från och med hösten 2018.
– Senast ett sånt här projekt gjordes var när Ateneum byggdes 1887, för 131 år sedan.
Efter Ateneum och före Väre har ”Taiken” – den konstindustriella högskolan – haft sin undervisning i Arabia, i gamla industrilokaler som man försökt anpassa till konstundervisning.
– Men nu bygger vi igen lokaler enkom för de konstindustriella ämnena.
Full koll på moderna kyrkor
Medan hon skrev sin doktorsavhandling reste Sari Dhima runt på somrarna till 65 moderna kyrkor i Finland, byggda mellan 1962 och 1999. Hon analyserade och fotograferade dem och kunde slutligen doktorera om altarets betydelse i moderna finska kyrkor.
– En trend har varit att man lyft ut altaret lite mer än en meter från väggen, så att prästen ska kunna stå mellan altaret och väggen, vänd mot församlingen. Den principen kallas versus populum, mot folket.
Den goda föresatsen med versus populum var att förbättra kommunikationen mellan präst och församling, att de skulle ha mera ögonkontakt.
– Men egentligen har det lett till fler hinder i vägen mellan präst och församling. Nu är det inte bara ett altarskrank som står mellan de två parterna – utan också ett stort och ofta klumpigt altarbord.
Brist på mod
En annan sak som Sari Dhima märkt i de moderna kyrkorna är en ängslighet.
– Man har inte alltid vågat gå hela vägen med inredningen. Trots att arkitekturen i övrigt är nytänkande kan man i inredningen ändå klamra sig fast vid väldigt många traditioner. Men man måste inte klämma in alla kyrkgrejer i en ny kyrka.
Som exempel på ängsligheten ger hon de runda kyrkorna Kampens kapell och Tempelplatsens kyrka.
– Här fanns bra chanser att göra något helt annorlunda. Den yttre arkitekturen är rund, men av någon anledning har man i inredningen ändå upprepat de dubbla bänkraderna från de avlånga medeltida katedralerna. Har man en gång byggt en rund kyrka kunde ju även innanmätet bygga på cirkelformen. Varför inte rikta flödet mot ett altare i mitten?
Kritiker kan undra vad det är för idé att forska i kyrkorummet. Vad spelar det för roll hur rummet ser ut, det är ju gudsmötet som är viktigt?
– Det handlar inte om att göra rummet till en avgud, utan om att rummet ska tjäna gudstjänsten. Ett rum som inte fungerar kan faktiskt hindra gudsmötet.
Kyrkorummet kan liknas vid nattvardsbrödet, som har en synlig materiell del och en osynlig gudomlig del.
– Utan brödet är det osynliga ännu mera osynligt. Utan ett bra kyrkorum blir det svårare att få grepp om den osynliga gudomliga verkligheten.
Men Sari Dhima har full förståelse för att rummet inte påverkar alla människor på samma sätt.
– De här sakerna kan kännas väldigt ytliga för dem som inte påverkas av sin omgivning.
Hjärtat dras till stora rum
Entrén till Kiasma är hög och ljus. Det tycker Sari Dhima om.
– Jag tror att alla människor har en spirituell sida. Har man inte en tro så tillfredsställer man den sidan på annat sätt. Jag vet många agnostiker och ateister som gärna söker sig till kyrkoliknande byggnader, som muséer och bibliotek. Det är något i människan som mår bra av den här typen av rum.
Kanske det handlar om att känna sig liten för en stund, buren av något större.
