Som barn var Pia Rinne rätt försiktig.
– Jag är en introvert person och led som liten förfärligt av blyghet.
När hon som sjuåring började i skolan skickades hon 700 kilometer hemifrån Amboland i Namibia till den svalare Atlantkusten för att gå i en finsk missionärskola.
– Första året vågade jag inte prata med någon annan än mina syskon och kusiner. Samma sak hände när vi flyttade till Schweiz när jag var nio år.
Efter första skolåret i Schweiz förundrade sig läraren över att ett barn kan vara så populärt bland sina klasskamrater fastän hon inte pratar med dem.
– Jag minns att de andra barnen tävlade om vem som skulle få mig att prata först. Det gjorde mig ännu tystare, jag kände mig pressad.
Som vuxen har Pia Rinne hittat ord för den stumhet hon upplevde: selektiv mutism. Det är ett tillstånd där någon, ofta ett barn, kan tala flytande i somliga situationer men inte i andra. Talhämningen orsakas av ångest. Ett barn med selektiv mutism vill prata, men förmår inte. Barnet kan beskriva det som att munnen ”låser sig” eller att orden ”fastnar”.
Reagerade inte dina föräldrar på det här?
– Förstås var de oroliga över min tystnad. Det var hjärtskärande för mamma att ta avsked från sina barn och att bara se dem några gånger i året. För pappa kändes det naturligt eftersom han själv vuxit upp på samma sätt.
– Dessutom var det krigstillstånd i Amboland. De tänkte nog att de skickade bort oss för vårt eget bästa. I dag tänker man nog att det viktigaste för småbarn är att vara nära sina föräldrar.
Föräldrarna Olle och Mia Eriksson trodde att det skulle vara svårare för barnen om de såg att mamma och pappa var ledsna.
– Mamma tänkte att hon inte fick gråta när vi åkte iväg. Som vuxen har min syster sagt att förstås skulle mamma ha fått det, då hade vi barn också vågat gråta. Missionärsbarn känner ofta att de måste vara tappra för att inte utsätta stressade och oroade föräldrar för ännu mera oro.
Högkänslighet i arv
Efter fyra år i Schweiz var det dags för familjen att flytta tillbaka till Finland. Då var Pia Rinne tretton år och fick för första gången gå i skola på sitt modersmål svenska.
– Jag var blyg och tystlåten också då, men jag bestämde mig ändå för att prata från dag ett. Jag ville inte gå igenom stumheten en tredje gång.
Som ung vuxen blev hon intresserad av Latinamerika, och har jobbat som volontär i Bolivia och som forskare i Nicaragua och Mexiko. Trots att Pia Rinne själv har en stor dragning till ett internationellt liv har hennes egen familj varit förvånansvärt stationär.
– När vi gifte oss tänkte jag och min man att vi ville åka ut som missionärer, men det blev inte av när barnen var små. Nu när barnen är i skolåldern är det svårare att åka.
Dessutom är barnen också ganska introverta.
– För högkänsliga barn är det mer utmanande att flytta till ett annat land. Båda mina barn har, precis som jag hade, svårt att komma in i nya sammanhang. De trivs bäst i sin egen miljö.
Mission som flyktinghjälp
Under förra helgen när Finska Missionssällskapet (FMS) ordnade missionsfest i Ekenäs var Pia Rinne en av huvudtalarna. Hon lyfte fram på vilka sätt FMS:s arbete också är en typ av flyktinghjälp. Främst är missionen flyktinghjälp i ett förebyggande syfte, genom att förbättra situationen i världens mest utsatta områden.
Men även under pågående flyktingkriser är missionen en hjälp, hävdar hon.
– Här i hemlandet har vi tagit del i asylarbetet genom att hålla utbildningar om flyktingskap, islam, religionsdialog och möten mellan kulturer.
I Frankrike arbetar FMS med integrering av invandrare genom Marhabancentret i Marseille. Höstens flyktingvåg syns även där genom att allt fler invandrare kommer dit för att delta i centrets integrationsverksamhet och kristna aktiviteter.
– I Finland samarbetar FMS med en del församlingar för att utnyttja erfarenheterna från Marhaban och skapa liknande system för integrering här.
Ur hjälplösheten
Det är inte självklart att Pia Rinne kan stå framför en publik i dag. För femton år sedan var hon med om en bilolycka.
– Jag kastades hårt ut genom bilfönstret. Enligt Mediheli var jag femton minuter från döden.
På olyckan följde intesivvård och sju månader av sjukledighet, en tid som Pia Rinne i dag ser som en av sina bästa erfarenheter.
– Det var så intressant att gå igenom de olika stadierna av oförmåga. Till en början kunde jag inte röra mig alls, varken äta eller sitta. Första gången jag provade att stå upp fick jag svindel och var tvungen att sätta mig genast. Sedan fick jag lära mig att gå med olika redskap.
– På sätt och vis var jag en bebis igen, som fick genomgå alla utvecklingsstadier på nytt.
På grund av en nackoperation i samband med olyckan töjdes henens stämband ut. Rösten var väldigt pipig när hon väl kunde tala.
– Läkarna sade att det skulle ta flera månader innan rösten kom tillbaka. Men då provade jag på några sångövningar från Furahakören. Inom några dagar var min vanliga röst tillbaka! Det var helt otroligt.
– Den största glädjen efter olyckan var att se hur alla släktingar och vänner tog hand om mig. Det visade hur mycket de faktiskt älskar mig.
