Imre Kertész tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2002.

Om att fortsätta leva

En gång var han en pojke som överlevde Auschwitz och Buchenwald. Senare blev han författare och Nobelpristagare. 13.5.2016 kl. 16:15

Den sista mars i år dog Imre Kertész. Det var väntat, men jag var ledsen ändå. Nu är det omöjligt för mig att nånsin träffa honom, tänkte jag. Å andra sidan har jag ju läst så mycket av honom att jag inte alls är övertygad om att han skulle ha blivit glad över att träffa mig. Jag skulle ha varit en av de där andfådda människorna som omringade honom vid varje signering eller bokmässa, tröttade ut honom, hindrade honom från att göra det han verkligen ville, det vill säga skriva.

Kertész verkade se på världen på ett roat avstånd, alltid med något skarpt i blicken. Jag läser en intervju med honom i The Paris Review, en sen intervju då han är mycket utmattad av Parkinsons sjukdom och behöver hjälp och stöd av en vän för att orka svara på frågorna.
Intervjuaren ber honom berätta om hur det gick till då han började skriva som tjugofyraåring. Det var en tanke som slog honom på gatan, som en uppenbarelse, säger han. ”Men det var i själva verket inte alls förståndigt av mig att börja skriva. Min ekonomiska situation var inte sådan att jag hade råd att bli författare. Jag hade inte ens en penna.”
Han säger att skrivandet förändrade hans liv, att skrivandet har en existentiell dimension. Och det är sant, han skriver som någon som måste skriva, som den som knäpper händerna för att inte gå under.

Är det därför jag gillar Imre Kertész så mycket? För att han skriver som den troende tror, som om inte bara hans varande i nuet utan också i livet efter detta hade allt att göra med de bokstäver han formar?
”//jag arbetar nämligen ständigt, inte enbart för att få ihop till brödfödan, skulle jag nämligen inte arbeta, då skulle jag leva, och om jag levde vet jag inte vad det skulle tvinga mig till, och det är bäst att jag inte vet det, fastän mina celler, mina inälvor nog anar det, det är ju därför jag arbetar oavbrutet: så länge jag arbetar finns jag till,//” (Ur Kaddish för ett ofött barn)

Imre Kertész föddes år 1929 i Budapest, i en ungersk judisk medelklassfamilj. Då judeförföljelserna började måste den 14-åriga Kertész avbryta sin skolgång och börja arbeta.
Den ungerska riksföreståndaren Miklós Horthy vägrade låta Tyskland deportera de ungerska judarna trots att Ungern deltog i andra världskriget på axelmakternas sida – det här beslutet räddade säkert många ungeska judars liv. På våren 1944 förlorade Hitler tålamodet med Horthy, ockuperade Ungern och bortförde Horthy i fångenskap (han befriades senare av amerikanska trupper).

Några månader senare skickades Kertész till Auschwitz och därifrån till Buchenwald. Liksom huvudpersonen i romanen Mannen utan öde ljög han att han var äldre än han var för att undvika gaskamrarna. När Buchenwald befriades var han svårt sjuk, men överlevde.
Under trycket av ett totalitärt system – det stalinistiska Ungern – skrev han om ett annat totalitärt system – nazismen. Mannen utan öde, Kertész mest kända verk, fick nästan ingen uppmärksamhet då den kom ut i Ungern och blev känd först många år senare, då den översattes till tyska.
”Under stalinismen var du helt enkelt tvungen att fortsätta leva, om du kunde. Nazistregimen innebar, å andra sidan, en mekanik som arbetade med sådan brutal fart att detta ”att fortsätta leva” var att överleva. Nazismen svalde allt. Det var en maskin som arbetade så effektivt att de flesta inte hade en chans att förstå vad de genomlevde”, säger han i The Paris Review-intervjun.
Att försöka förstå vad man genomlever, vad det än är – var kanske det som Imre Kertész gjorde så väl att det blev inte bara stor konst utan en livshållning.

Varför blir man förtjust i en författare, varför blir man det inte? Är det tonen, språket, berättandet?
Eller är det temat?
Imre Kertész skriver, som icke-religiös jude, om skam och identitet på ett sätt som jag känner igen mig i, även om jag själv inte har någon som helst erfarenhet av att vara förföljd för min ras eller tro. I Mannen utan öde gör huvudpersonen, en tonårspojke, ett besök hos en granne, och där vill dottern (en judisk flicka i hans egen ålder) diskutera varför den gula stjärnan som de alla måste bära på sitt bröst får henne att känna sig ”hatad”. Den vetskapen, vetskapen om att ”judar är annorlunda än andra” får henne att känna än ett slags stolthet, än någon sorts skam. Pojken är förbryllad över att frågan väcker så många frågor hos henne. Han berättar en historia om ett barn som blivit förväxlat med en annan familjs barn för att få henne att inse att det enbart är slumpen – inget som har att göra med ras eller särskilda egenskaper – som utvalt just henne och ingen annan att bära den gula stjärnan.
Och hon börjat gråta förtvivlat. Om hon skulle kunna vara någon annan än den hon är tvungen att vara, då är det ingen mening med alltihop, det är en tanke man inte kan stå ut med, säger hon.

I Kaddish för ett ofött barn återkommer Kertész till samma tema gång på gång. Protagonisten diskuterar med sin fru, som är barn till föräldrar som överlevt Förintelsen, hon är en flicka som tidigt förstår att hela hennes liv kommer att präglas av en religion och kultur som hon varken känner till eller intresserar sig för, ingenting skiljer ju henne från någon annan, ”skulle det då måhända vara, sade hon, ett i hennes gener nedlagt hemligt urgammalt budskap, som hon själv inte hör och därför inte heller kan känna till?”.
I sin sista bok, Den sista tillflykten, skriver Kertész om en författare som vill skriva en bok om Bibelns Lot (ja, just han vars fru vände sig om för att se på det förstörda Sodom och därmed förvandlades till saltstod). Men hans Lot är en ”på visum och uppehållstillstånd lysten Lot”, en ”ohjälpligt främmande individ, vars hudfärd alltid kommer att skilja sig något till och med från hudfärgen på dem vilkas hudfärg liknar hans egen hudfärg”. Författarens teori lyder så här: samhällets emotionella jämvikt kräver att den rollen, Lots roll, ska skapas och fyllas, och hos judarna fanns det tillräckligt mycket högmod och utmaning för att ”inte bara fylla denna speciella roll utan för att däri se ett test på sitt fortbestånd”.

Läs hela essän i papperstidningen.

Sofia Torvalds



partipolitik. Kristdemokraterna fjärmas mer och mer från folkkyrkan. Kyrkans anställda röstar på De Gröna. Sannfinländarna får inte kyrkfolkets sympatier. Och SFP:s kyrklighet är illa undersökt. Kyrkpressen har tittat på två nya undersökningar om politik och kyrka. 25.9.2023 kl. 17:24

FINSKA MISSIONSSÄLLSKAPET. Finska Missionssällskapet kämpar med ekonomin och planerar en omstrukturering som kräver omställningsförhandlingar. Hela personalen omfattas. Uppsägningsbehovet uppskattas till högst en tredjedel av personalen. 22.9.2023 kl. 12:21

PSYKISKA PROBLEM. Familjerådgivningscentralerna har sedan 2020 besvarat enkäter om vilka trender som syns i familjerådgivningen. I enkäten 2023 sa 83 procent att klienternas psykiska problem har ökat. 20.9.2023 kl. 17:23

Replot. Replotherden Camilla Svevar jobbar nu i Vasa – och domkapitlet har inte hittat någon vikarie. 18.9.2023 kl. 16:13

kyrkoherdeval. Vanda svenska församling och Monica Cleve nådde förlikning om kyrkoherdevalet. Kristian Willis torde installeras som kyrkoherde i Vanda nästa år. 18.9.2023 kl. 15:50

tro. Prästen och själavårdaren Maria Widén lärde sig tidigt att vi är kluvna: vi vill göra gott men gör ändå så mycket ont. Hon kallar de sidor i oss själva som vi gärna vill förneka för ”bräkande får”. Dem får vi lära oss att acceptera och älska, liksom vi måste acceptera att lidande och smärta är en del av vårt liv. – Nåden hjälper oss att bli vän med det vi föraktar. 15.9.2023 kl. 17:00

mission. Tre män med ett gemensamt barndomsland och en längtan efter att hjälpa. Det är allt som behövs för att ge ut en ljudversion av Bibeln på ett språk man inte själv behärskar. Ben Fernström, Rune Särs och Johan Lassus har tagit vid där deras föräldrar missionärerna slutade. 14.9.2023 kl. 19:00

kyrkoherdeinstallation. På onsdagskvällen fick Matteus församling i Helsingfors en ny permanent kyrkoherde då Patricia Högnabba välsignades till tjänst. Församlingen har bland annat profilerat sig med ett starkt ungdoms- och musikarbete och det genomsyrade också hela installationsmässan. 13.9.2023 kl. 23:26

PEDERSÖRE. Oberoende av om Daniel Björk jobbar i Petrus eller Pedersöre är ett uppdrag exakt det samma – att kämpa mot byråkratin. 13.9.2023 kl. 19:00

tro. Merete Mazzarella kan inte säga om tron på Gud ”fungerar”, men hon vet att hon har glädje av den. – Jag tycker att tro är det enda som kan hjälpa mot en känsla av skuld. 13.9.2023 kl. 10:00

FÖRETAGSAMHET. Tre präster och teologer jobbar med bas i Kronoby med att coacha företagare. Ganska lite behöver översättas från ”kristendomska” till vardagsspråk, säger de. Att vara företagare handlar om livets grundfrågor. Om allmänmänskliga saker som också Jesus har talat om. 12.9.2023 kl. 13:25

teve. En av dem talar i tungor, en vill vara talesperson för sexuella minoriteter och en har studerat karismatiska rörelsers destruktivitet. En rykande färsk serie om Borgå stifts biskopar har premiär idag. 11.9.2023 kl. 18:00

VANDA SVENSKA FÖRSAMLING. Snart kan det finnas en engelskspråkig pastor i Vanda svenska församling. Engelskspråkiga tjänster i svenska församlingar hör till ovanligheterna. 8.9.2023 kl. 10:19

BISKOPSMÖTET. – Saker som vi har tigit om i kyrkan är vanligtvis de samma som vi har tigit om i det finländska samhället. Så är det att vara folkkyrka, sa biskopen i Esbo stift Kaisamari Hintikka i sitt tal vid biskopsmötets öppnande i Kyrkslätt idag. 5.9.2023 kl. 14:30

Kolumn. I år firar diakonin i Tyskland 175-årsjubileum. Startpunkten för diakonin var Johann Hinrich Wicherns tal vid Evangeliska kyrkans kongress den 22 september 1848. Han förespråkade ett nätverk av ”kärlek som räddar”. Den moderna diakonin föddes 1.9.2023 kl. 13:56

fred. Vem är du? Björn Wallén arbetar med fred och fredsfostran i en orolig tid. Nu är han aktuell med en ny bok om hur du kan jobba med frågan. 5.5.2025 kl. 10:48

Teologi. Vi har kommit närmare varandra. Så säger Albert Häggblom från Slef om Kyrkfolkets teologiska symposium, en samling som varje termin samlar kristna rörelser som vill ha ”Jesus i centrum”, satsa på evangelisation och har en traditionell äktenskapssyn. 6.5.2025 kl. 11:43

FASTIGHET. Pedersöre kyrkliga samfällighet utreder en försäljning av det 25 år gamla församlingscentret i Jakobstad. Möjlig köpare är staden, som behöver utrymme för ett nytt stordagis. 5.5.2025 kl. 10:31

sociala medier. Vad hände med vår moral? Vad hände med vår viljestyrka? Varför bygger barnen så få kojor? Vad hände med vår koncentration? Varför har ungdomar så mycket ångest? Telefonen och de sociala medierna hände. Vad gör vi nu? 2.5.2025 kl. 10:59

flyktingar. Nej, det är inte rätt att prioritera flyktingar från ”kristna” länder som Kongo eller Venezuela.Justitiekanslern och diskrimineringsombudet kritiserar inrikes­minister Mari Rantanen både för hur man argumenterade och slarvade kring våra kvotflyktingar. 12.5.2025 kl. 19:00