Lektor Ulla-Christina Sjöman är en gladlynt och solig äldre dam, nästan nittio år fyllda. Ända sedan kallelsen att be för människors nöd blev verklighet har hon ”anlitat Herren”.
– Jag går i bön till honom och samtalar med honom, säger hon som om det var den naturligaste sak man kan tänka sig.
I hennes fall förhåller det sig just så. Bönen och förbönen har blivit en självklar del av hennes vardag.
– Och det händer så mycket när en människa får hjälp av Herren! Ofta kommer hela familjer till tro, säger hon och berättar om en man i norra Finland som hade tumörer på hjärnan.
Hans hustru tog kontakt och bad om förbön. En operation skulle det bli, men läkarna gav inte mycket hopp om tillfrisknande.
– Hustrun var troende och vi kom överens att båda ber på var sitt håll.
– När hon ringde några dagar senare berättade hon att det inte blev någon operation. Mannen hade tagits in på avdelningen. När operationsläkaren undersökte honom konstaterade han att tumörerna var borta. Kvar fanns bara ett operationsärr.
– Vem har skött dig? Var har du varit? frågade han patienten.
Ulla-Christina Sjöman ler; – Inte hade han varit någonstans. Herren hade gripit in. Hustrun sa att hela familjen och släkt från båda hållen hade kommit till tro genom det som skett.
– Det här är inte det enda ärret jag fått uppleva, säger hon glatt.
Suppleant i mer än fyrtio år
Ulla-Christina Sjöman var lektor i Lukas församling då förbönskallelsen växte fram.
– Jag förstod att Herren egentligen hade kallat en annan för uppgiften, en präst, men han sa nej. Jag var alltså ett andrahandsval och blev suppleant!
Förbönsandakterna ordnades till en början i Munksnäs kyrka, men det blev för trångt och därför flyttade man kvällarna till Munkshöjdens kyrka som är större. Där har ”Förbön och tack” hållits sedan dess.
Människors nöd och behov av förbön och själavård tog en intressant språklig vändning då allt flera finskspråkiga dök upp. I ett tidigt skede började man därför sjunga på båda språken och tolka allt som sades till finska, och så fungerar det alltjämt. Något motsvarande torde inte vara känt i vår kyrka.
– Det började komma bussar från olika håll i Finland och allt flera brev, berättar hon.
Breven har handlat om sjukdom, arbetslöshet, alkohol- och drogproblem, oro av alla de slag.
– Jag blev snart kallad att besöka en mängd olika församlingar runt om i landet och har vänner på många orter. Bönen förenar oss.
Är och förblir lektor
– Det var många som försökte övertala mig att bli prästvigd när prästämbetet öppnades för kvinnor. Jag borde gå i täten och visa vägen, sa en del. Jag gjorde då som jag alltid gör: rådgjorde med Herren. Han sa att han kallat mig som lektor i Lukas församling. Det beskedet räckte för mig.
Ulla-Christina Sjöman berättar om en betydelsefull bakgrundsgrupp, en bibelkrets som i tiderna samlades i Munksnäs. Där började man be om väckelse i församlingen och hade nöd för det andliga livet. När förbönskvällarna började ställde kretsen upp och det bildades ett team som tog praktiskt och andligt ansvar för samlingarna. Den här bibelkretsen samlas alltjämt och har vid det här laget upplevt ett antal generationsbyten bland medlemmarna. Teamet som ställer upp i dag hjälper till både med talaruppgifter och i samtal och själavård, vid bokbordet och en liten försångargrupp – allt på två språk, givetvis. Deltagarantalet i förbönskvällarna har minskat mycket sedan de mest intensiva åren. Som positiv motvikt konstaterar hon glatt att kvällarna fått uppmuntra många församlingar att börja arrangera motsvarande samlingar.
– Vad kunde vara bättre!
Flickan från Skarpskyttegatan
Ulla-Christina Sjömans bakgrund var kvinnodominerad. Männen i släkten gick tidigt bort och kvinnfolket fick försörja familjen så gott det gick. Den närmaste kretsen bestod av mormor och hennes handikappade syster samt Ulla-Christinas mor, Margit. En av mormors vänner, Wilhelmina Sjöman, som också miste sin man tidigt, hade mormor hjälpt så att Wilhelmina med sin barnskara på sex fick flytta in i en byggnad på samma tomt.
Wilhelminas äldsta barn, Thorolf gifte sig med barndomsvännen Margit. Ulla-Christina hade alltså mormor och farmor på samma adress.
Christinas far Thorolf Sjöman tog kaptensexamen och gjorde karriär som befälhavare inom försvaret. Uppdraget som befälhavare för torpedbåten S2 blev hans sista. I oktober 1925 sjönk S2 i svårt oväder utanför Räfsö. Hela manskapet på 53 personer omkom.
Ulla-Christina Sjöman föddes i mars 1926 och fick aldrig uppleva sin far.
– Jag har sagt åt Herren att jag visst ser fram emot att träffa min Frälsare, men den första jag skulle vilja möta där hemma i himlen är min pappa. Herren log när jag sa det.
Vid en öppen bibel
Hon växte upp i ett troende hem där andan präglades av handling mer än ord. Man skulle ha ett öppet hem, vara hjälpsam, inte sprida skvaller eller tala illa om folk. Denna ljusa och och praktiska livssyn har hon varit trogen.
Livet levdes med öppna biblar. Ulla-Christina Sjöman minns vilket intryck bibelillustrationerna gjorde på henne som barn.
– Jag minns att jag som fyra-femåring tittade på bilderna som handlade om skapelsen. Jag frågade: ”Varför skapade Gud människan?” Jag fick svaret: Gud ville ha medhjälpare att tillsammans med honom sköta skapelsen.
– Saken var klar. Jag har fått vara Herrens medhjälpare när det gäller bön.
Hur ser Ulla-Christina på Bibeln i dag? Hon ser förvånad ut:
– Bibeln? Den är inget problem! Det är som det står skrivet.
Gud hör dig!
I förbönsarbetet har hon dagligen stått öga mot öga med människors nöd, sorg och besvikelse. Gud hör alla, men alla får inte det svar och den hjälp de hoppas på. Hur gör man då?
Hon brukar inleda förbönen vid altaret i Munkshöjdens kyrka med tack och en speciell bön för dem som blivit besvikna. De hade hoppats att den sjuka skulle bli frisk men ”de kom till tro och Herren tog hem dem”.
Bönen är Guds här och nu, bön är kortaste vägen till Gud, säger hon. Bön är enkelt, men vi människor krånglar till det. Han vill möta hela människan, kropp, själ och ande, men viktigast är att gudsförhållandet blir helat.
Guds tilltal
Att Gud kan tala till en människa, att han kan ha en röst som blir bekant, är något de flesta av oss inte fått uppleva. Ulla-Christina Sjöman har fått gåvan att höra Herrens röst och insett att det är just för förbönens skull.
– Jag vet ju inte alltid vad jag ska be för, men Herren kommer till hjälp. Han talar, han dömer inte, men han bedömer.
– Bönen är vår andliga andedräkt. Och när jag ber för andra så tar han hand om mina egna behov i förbifarten, säger hon med ett soligt leende.
Ulla-Christina Sjöman fyller 90 den 20 mars. Hon firas vid kyrkkaffet efter högmässan kl 13 i Munkshöjdens kyrka.
