Ari Matikainen.

"Vi måste minnas bort kriget"

krig. Vi måste komma ihåg kriget för att kunna glömma det, säger regissören Ari Matikainen. 9.3.2016 kl. 00:00

Hur många generationer krävs det för att såren ska läkas? I den nya dokumentären Sota ja mielenrauha (ung. Krig och sinnesfrid) undersöker Ari Matikainen vilken inverkan de finska krigen haft på finländarnas mentalitet.

Matikainen är född 1970. Som liten pojke besökte han ofta simhallen i Joensuu tillsammans med sin morfar.

– I bassängen fanns män utan händer, utan fötter. Det var först senare som jag insåg att vi simmade på krigsveteranernas simtur. Allteftersom åren gick blev det allt glesare mellan männen i bassängen ...

Matikainen har studerat film och scenografi vid Konstindustriella högskolan och gjort flera dokumentärer, bland annat om den finska musikern Jorma Kääriäinen och den ryska författaren Viktor Jerofejev.

– I mycket av det jag gjort har diskussionen liksom dragits mot kriget. Jag ville veta: Vad är grejen?

Han tror att kriget ständigt är närvarande hos finländarna ännu i dag för att det så ofta tystats ner.

– Kriget ligger ständigt på ytan. Mina far- och morföräldrar berättade ingenting. Nu måste vi berätta. Vi måste minnas bort kriget.

Inom krigsforskningens nya grenar hittade Matikainen en språngbräda för sitt projekt. I den nya forskningen står människornas upplevelse av kriget, och hur kriget påverkade samhället strukturellt, i fokus.

– Jag började läsa doktorsavhandlingar och forskning. Jag läste i två år.

Han tog del av fotografier, dagboksanteckningar, filmklipp och brev från krigstiden.

– Jag ville fokusera på människorna, deras miner, deras känslor. Först tänkte jag att det skulle vara svårt att hitta dessa känslor i till exempel gamla filmklipp från kriget. Men när du saktar ner tempot och tar bort bruset, då träder de fram.

Dokumentären Sota ja mielenrauha byggs upp av bildsegment, berättarröster och expertkommentarer. Soldaterna, många av dem för unga för att få rösta eller ens besöka en krog, får en röst. Kvinnorna som tjänade i kriget får en röst. Historiska händelser och detaljer får träda åt sidan.

– Själva kriget i sig har ju inte förtigits. Det har skrivits om kriget, gjorts många filmer. Men det finns nästan inget som behandlar det som hände i människorna, i deras inre.

Föråldrad psykiatri

I filmen används i någon mån religiös terminologi för att öppna upp soldaternas tillvaro. En av experterna, Ville Kivimäki, beskriver i filmen soldatens personliga upplevelse av att gå med i kriget som ett dop, en övergångsrit, som något som de som inte varit där inte heller kan förstå.

Det aktiva kriget, med anfall och försvar vid fronten, var lättare för männen att hantera än det ställningskrig som senare uppstod under Fortsättningskriget.

– Vid fronten hade kriget ett syfte, en rörelse. Men i skyttegravarna, i väntan på den egna döden eller på att något annat skulle hända, var det värre. Att bli kallad från fronten var också traumatiskt för många.

Depressioner var inte ovanliga. Inte heller krigsneuroser, som olika akuta stressymptom kallades. De som drabbades fick dra sig tillbaka och vila för en tid, de som mådde sämst skickades till krigssjukhusens psykiatriska avdelningar för att behandlas med föråldrade metoder.

– Kriget fick aldrig vara den primära förklaringen till männens psykiska problem. I stället ansågs problemen bero på ett medfött svagt psyke, säger Kivimäki.

Han berättar att många av männen vid fronten såg syner om sin egen eller sina vänners död. Andra fick visioner om att de skulle överleva.

När döden väl inträffat fick de anhöriga inte heller sörja ordentligt.

– Människornas personliga sorg överskuggades av fosterlandets öde, det var det som lyftes upp vid till exempel begravningarna.

Hans slutsats är att kriget varit mer traumatiserande för finländarna än vi tidigare förstått.

– Vi vet att vi har ett arv från veteranerna, men vi vet inte vad arvet består i, menar han.

Mardrömmarna kom efteråt

Regissören Matikainen berättar att arbetet med dokumentären var psykiskt tyngre än han först själv förstod.

– Jag har suttit så många timmar och läst så många brev, och det var så många öden som slutade så sorgligt. Jag har sett så många bilder på döda unga män.

Kopplingen till de egna far- och morföräldrarna, som drabbades av kriget, fanns ständigt där.

– Medan jag jobbade med dokumentären hade jag inga mardrömmar. Men så fort vi var klara kom de. Det mänskliga sinnet är nog en fascinerande sak, en omedveten skyddsmekanism hindrade den psykiska stressen under arbetets gång.

– De som var i kriget hade liknande upplevelser. Vid fronten klarade de sig, men när de kom hem kunde de drömma mardrömmar i tio år.

För dem som återvände från kriget var det många gånger svårt att påbörja ett vanligt liv igen. Hans egen morfar reagerade genom att bli överbeskyddande.

– Jag i min tur reagerade på hans försiktighet med äventyrslust och kanske överdriven oräddhet.

För finländarna överlag var det svårt att förhålla sig till krigsslutet. Finland var förlorare. Målet, att återta de förlorade områdena, hade inte uppnåtts. Och insikterna om Finlands kopplingar till nazisterna var svåra att bära.
Matikainen har djupa rötter i Karelen, i de delar Finland tvingades avstå från. Hur det gick till när hans släktingar evakuerades vet han just inget om.

– Ingen talade någonsin om det. Jag har besökt gravgården i Sordavala för att leta efter bekanta namn. Visst skulle det vara intressant att veta mer om det som hände dem.

Ett led i försöken att fylla i de kollektiva minnesluckorna är webbprojektet sotapolku.fi. Tack vare Matikainen finns nu en databas med över 95 000 stupade finländare på internet. Tjänsten är ännu inte klar, men en testversion finns redan online.

– Man kan leta fram personer och hitta information om dem. Man kan se hur deras kompanier färdades på kartan. Snart blir det också möjligt för privatpersoner att uppdatera sidan med den information om olika personer de har i till exempel sparade brev från krigstiden. Varje liten spillra av information kan vara av värde för någon annan.

Efter en tid ska också de 600 000 finländska män som överlevde kriget gå att hitta i databasen.

– Det är ett stort projekt. Ett projekt som måste göras, och som måste göras nu. Snart är de personer som har tillgång till den här informationen borta.

– Vi måste ”berätta bort” kriget.

Fattas oss något?

En av de fem experter som intervjuas i filmen är Juha Mälkki, överstelöjtnant och doktor i statsvetenskap. Han har doktorerat på vinterkriget och kan analysera kriget in i minsta detalj.

– Men när det kommer till den egna historien och min egen familj, när jag inte kan gömma mig bakom min doktorsavhandling, då blir det svårare, säger Mälkki.

Både hans morfar och farfar stred i kriget. Hans mamma skickades som krigsbarn till Sverige som 2-åring.

– Andra världskriget, med alla de trauman det medförde, stängde in sig själv i de finländska familjerna. Det har smultit samman med oss.

Nu är det dags att ta bladet från munnen.

– Det vi inte talade om med veteranerna – av respekt, av rädsla, av försiktighet – det bör vi prata om nu. Inte med dem, men med varandra.

Han säger att soldaternas känsloliv uppvisade stor variation.

– Vi kan inte veta hur kriget påverkade just våra släktingar.

Det kanske viktigaste frågan vi kan ställa oss är enligt Mälkki: fattas oss något? Den frågan bör vi tänka på när vi uppfostrar våra barn.

– Jag har tre barn. Jag frågar ständigt mig själv om jag lär dem att något fattas också dem?

Dokumentären Sota ja mielenrauha kan ses på bio.

Regi: Ari Matikainen

Procudent: Liisa Juntunen

De som fått fysiska skador fick rehabilitering, men den psykiatriska vården var ännu outvecklad vid krigsslutet.
Många av dem som stred i kriget var för unga för att rösta, men tillräckligt gamla för att döda.
Christa Mickelsson



DEMONSTRATION. Ett ryskt par, en rysk-ukrainska och en finlandssvensk har demonstrerat vid ryska ambassaden varje söndag i snart ett år. – Mitt liv har blivit rikare, trots en tragedi och någonting som känns upprivande för oss alla, säger Rabbe Tianen. 22.2.2023 kl. 19:13

NÄRPES. När en ny folkrörelse tar över makten i en församling går det inte helt problemfritt. Det visar erfarenheten i Närpes, där en del anställda upplevt sig ifrågasatta av nya förtroendevalda. 22.2.2023 kl. 08:26

Ukraina. ”Jag har börjar läsa nyheterna. Är jag vuxen nu?” Den tolvåriga flickans fråga illustrerar hur barnen i Ukraina berövas sin barndom. 22.2.2023 kl. 07:41

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan har ersatt fakturatrafiken och löneräkningen i församlingarna med servicecentralen Kipa. Det kostar nio miljoner euro om året. Otympligt, tycker kyrkoherde Hans Boije i Vörå. Han tycker att församlingarna ska få välja bort Kipa – om de vill. 21.2.2023 kl. 19:00

Ukraina. ”Lidandet är outhärdligt och antalet förlorade människoliv är stort. Ukrainarna behöver all hjälp och allt stöd de kan få.” 20.2.2023 kl. 18:59

SOMMARLÄGER. Kyrkans Ungdoms sommarläger ordnas i Nykarleby i år. Orsaken är att byggnaden som använts som festsal och logemente för småbarnsfamiljer i Pieksämäki har rivits. 16.2.2023 kl. 20:14

FÖRÄLDRAR. Cecilia Åminne fick som enda barnet till sina åldrande och sjuka föräldrar strida som en tiger för deras välmående. Men det höll på att kosta henne både hälsan och orken. Hur gör man om föräldrarna inte vill ha hemvård? Och hur kommer man till rätta med ilska, trötthet och samvetskval? 8.2.2023 kl. 14:00

DRÖMMAR. Varje natt kommer drömmarna till oss, märkliga och ocensurerade. Natt efter natt nytt manus, ny rollbesättning. – Ju mer vi tar in dem och förstår dem, desto mer minskar vår flykt från oss själva, säger drömgruppsledare Virva Nyback. 8.2.2023 kl. 15:35

riksdagsvalet. Kyrkpressen hör sig i en valenkät för om topptemana i riksdagsvalet i april. Överraskande få av de dagliga krisorden i medierna dyker upp i svaren från Lappträsk i öster till Jakobstad i norr. Många lyfter i stället upp den finländska skolan. 7.2.2023 kl. 09:56

ungdomens kyrkodagar. Jamika Sandbäck och hennes vänner har skickat in fem ärenden om ungdomar och unga vuxna i kyrkan till årets UK. 27.1.2023 kl. 16:05

kyrkoherdar. Har sina rötter i Matteus omfattande ungdomsarbete. Hon är enda sökande. 30.11.-0001 kl. 00:00

ungdomens kyrkodagar. En bönestund under konfirmandlägret var av avgörande betydelse för Jakob Nylund. – Det var som om hon bad för mig med Jesu röst, säger han. 27.1.2023 kl. 15:10

ekonomi. Ekonomigurun Sixten Korkman skrev en bok om allt det vi måste tro på om vi ska ha ett sunt ekonomiskt system. Utan Luther skulle vi inte vara där vi är i dag, skriver han. 25.1.2023 kl. 19:00

delaktighet. Elisabeth Hästbacka har doktorerat i socialpolitik på temat delaktighet i samhället för personer med funktionsvariationer. Numera jobbar hon med tillgänglighetsfrågor och har sett vad också kyrkan kunde jobba på. Hon har en hälsning till alla förtroendevalda. 25.1.2023 kl. 15:21

ungdomens kyrkodagar. Vem är du? Johannes Winé är med i planeringsgruppen för Ungdomens kyrkodagar. – Det är ett evenemang som alltid har fått mig att komma tillbaka. 25.1.2023 kl. 10:00

PRÄSTBRIST. På vissa orter är det svårt att hitta kyrkoherdar. Prästvikarier är det också brist på. Notarie Linus Stråhlman vid domkapitlet i Borgå tror att pengar kunde vara ett lockbete i jakten på kyrkoherdar. – Man tror kanske att det är ett heligt jobb att vara präst, men lönen spelar helt klart en roll. 20.2.2025 kl. 12:00

Personligt. – Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin. 18.2.2025 kl. 10:13

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00

litteratur. Då Emma Ahlgren skriver fiktion är det roligt, absurt, vasst och mörkt. Men hon påminner om att det i verkligheten finns hjälp mot mörker. Det finns terapi och medicin. Och djur. Och ibland också Gud. 14.2.2025 kl. 13:37

GRÖN OMSTÄLLNING. Nina Långstedt är den sjunde generationen som odlar jorden på Krämars i Svartå, Ingå. Hon vill göra allt hon kan för att rädda inte bara Krämars utan hela planeten för framtidens generationer. – Det är hopplöst, men vi måste göra det ändå. 13.2.2025 kl. 09:43