Tron handlar om erfarenhet vi benämner. Trosbegreppet i sig kan inte vara att tro på satser vi själva formulerat, säger KG Hammar, ärkebiskop emeritus i Svenska kyrkan.
Han är på Finlandsbesök för att delta i bokreleasen av den svenska utgåvan av Marcus J Borgs bok Kristendomens hjärta – Att återupptäcka den kristna tron och leva ett helhjärtat liv.
Hammar har skrivit förordet till den svenska översättningen och svarar på förläggaren Tomas von Martens fråga varför han gjort det.
– De senaste två decennierna har jag läst Marcus J Borg och andra likasinnade författare med stor behållning. Jag önskar att jag själv hade skrivit den här boken, säger Hammar.
Marcus J Borg (1942–2015) var en nordamerikansk bibel- och Jesusforskare och företrädare för den så kallade progressiva teologin. Han ville göra upp med påståendet att kristen tro primärt skulle handla om att hålla ett antal trossatser för sanna och samtidigt försöka förena kristen tro och en nutida vetenskapligt formulerad världsbild.
Are Kasperssen, teologistudent och blivande präst i Svenska kyrkan, är en av de två som översatt boken till svenska på ideell basis. Han är en av deltagarna i panelen vid boksläppet.
– Det händer att folk i Svenska kyrkan kommenterar boken och säger att det här ju inte är något teologiskt nytt. Det är det inte heller, men det är viktigt att poängtera att det här är en populärteologisk bok som vänder sig till en bredare publik. Det har varit roligt att upptäcka att den här boken verkligen behövs, i Stockholm, nu.
Pensionerade kyrkoherden Stefan Djupsjöbacka och biskop Björn Vikström är också inbjudna för att diskutera Borgs bok.
– Jag stiftade bekantskap med Borg för snart tjugo år sedan och fascinerades av hans sätt att beskriva den kristna tron och kombinationen av kritisk läsning av de evangeliska berättelserna och en djup ärlig strävan att leva i gemenskap med Gud, säger Djupsjöbacka.
Han säger att Borg egentligen är en mystiker.
– Mystikens språk och gemenskapen med Gud är oerhört viktigt för honom. Hans ärliga kritiska inställning och hans djupa personliga fromhet fascinerar mig.
Biskop Björn Vikström har en mer ambivalent inställning till Borgs bok.
– Det är mycket i boken som är positivt och framför allt tilltalas jag av Borgs förståelse av det metaforiska i Bibelns språk och tanken om Bibeln som ett verktyg genom vilket Gud blir närvarande i vår värld. Men det jag reagerar på är till exempel hur han ganska långt avsäger sig föreställningen om en personlig Gud. Han förhåller sig också restriktivt när det gäller Guds möjlighet att gripa in i skeendena i världen, säger Vikström.
KG Hammar håller inte riktigt med Vikström.
– Om vi tänker oss att Gud är personlig så är det en metafor. Jag tycker att Borg bejakar den metaforen. Vad gäller Guds ingripande så får vi större problem om vi tänker oss att Gud kan ingripa genom till exempel bön än om vi tänker oss att Gud fungerar som en närvaro som kan påverka. Om vi tror att Gud kan intervenera men inte gör det, då har vi stora pastorala problem, replikerar Hammar.
Framväxande paradigm
I boken beskrivs det Borg kallar det ”gamla paradigmet”, tanken på att man för att vara kristen måste tro att Jesus dog för våra synder och uppstod på tredje dagen. Han presenterar ett annat synsätt och kallar det här för det ”framväxande paradigmet”, och menar att detta är ett slags gräsrotsrörelse inom flera av de större kristna samfunden där man tar avstånd från en del av de element i postbiblisk tradition som anses vara normerande. Till dessa element hör bland annat påståendet att Jesus är den enda sanna vägen till Gud, att han dog för våra synder och han uppstod från de döda. Borg menar att en metaforisk läsning av Bibeln inte är underlägsen, utan rikare än en bokstavlig läsning.
KG Hammar vill gå rakt in på kärnfrågan och säger att det är viktigt att se att Borg ger utrymme för olika sätt att se Jesus uppståndelse.
– För mig är det bärande i den kristna tron att se vad det var som triggade igång berättelsen om korset och uppståndelsen, denna upplevelse av otroligt stark gudsnärvaro som gett upphov till den narrativa teologin om uppståndelsen. Det är det stora mysteriet, säger Hammar.
Björn Vikström säger sig kunna bejaka att vi inte ska fastna i en beskrivning i vad frälsning handlar om, att Jesus som ställföreträdande offer inte är det enda sättet att förstå hans död.
– Jag tycker att vi generöst kan sätta de här förklaringarna sida vid sida som försök att förklara samma mysterium. Vi ska undvika att tala om frälsning som ett individuellt projekt, som något Gud erbjuder enbart oss individer. I stället kan vi se frälsningen som något för kollektivet, hur Guds syfte kan gripa in i mänsklighetens liv.
Diskussionen tar en sväng via Första Mosebok och syndafallet. KG Hammar tittar glatt på dem han diskuterar med i panelen och konstaterar att de är rörande överens om att synden inte ska ha sista ordet.
– Syndabegreppet har fått ny aktualitet i mitt liv rent politiskt. Syndaberättelsen om ormen är diffus och tolkas till exempel helt annorlunda i judisk teologi. Ska kunskap vara orsak till synd? Men se till exempel i stället på dansen kring guldkalven i Andra Mosebok. Gud har befriat sitt folk, men de skapar sig en avgud och dansar kring den. Här har vi ett aktuellt syndabegrepp – vi är alla del av en global dans kring guldkalven. Se, då känns det plötsligt wow.
