Vägen upp mot Snappertuna kyrka är brant, ett kraftprov för många äldre denna söndag. Korskyrkan från 1689 som restaurerades kring millennieskiftet har varma och ombonade färger. De rosafärgade väggarna i stående panel och de vita tunnvalven avgränsas av en vacker mörkröd bård. Bårdmönstret följer originalet som i tiden målades av snappertunaklockaren Gustav Graan.
Den här söndagen firar församlingen födelsedag, alla som fyllt eller fyller jämna år i år, från 75 och uppåt har fått inbjudan. Så gott som alla kyrkobesäkare tar sig ner för backen till prästgården där det serveras paj och kaka till kaffet.
Maj-Britt Jakobsson som firar sina 75 år senare i år minns tiden när det fanns både bank och butik i Snappertuna kyrkby. De är borta, kvar vid byavägen som slingrar förbi kyrkan och prästgården finns daghemmet, åldringshemmet, föreningsgården och Snappertuna lågstadieskola med fyra klasser. Men vad värre är, längs vägen går ingen kollektiv trafik alls.
– Drar dom in körkortet så sitter man där, säger Jakobsson som sedan 25 år bor i Köpböle, i Snappertuna periferi som hon säger.
Från årsskiftet är det slut med Snappertuna som självständig församling. Kyrkan står förstås kvar, men ”allt annat blir ihopslaget”.
– Jag gillar det inte men det är ingen som frågar mig. Alltihop ska till Ekenäs torg, som Jakobsson formulerar det.
Strukturförändring
Vi sitter och dricker födelsedagskaffe i den gamla prästgården. Alla minns tiden när Snappertunaprästen ännu bodde här. Britta Grönqvist som firar sina 85 år har ännu längre perspektiv. För sextio år sedan köpte hon och hennes man skärgårdsbutiken i Sandnäsudd, på den tiden närbutik för femtiotalet fiskarfamiljer.
– I dag finns bara en fiskare kvar, säger maken Olof som räknat upp till sjuttio fritidsbåtar vid butiken i Sandnäsudd och dess populära sommartorg. Också församlingen kommer hit en gång per sommar för att sjunga. Britta drev handeln tills dottern tog över för ett antal år sedan. Nu förhandlar makarna Grönqvist med ett andelslag som ska ta över.
Själv säger Olof Grönqvist att han har ”förstört” skärgården med att köra ut material till 650 sommarstugor. Tala om strukturförändring.
– Det är tidens melodi, säger Olof som fyller 89 i år.
Få se om det ska ordnas något kalas för honom nästa år. Vid årsskiftet ska Snappertuna församling ha gått upp i Ekenäsnejdens svenska församling.
Hur framtiden ser ut kan t.f. kyrkoherden Tom Bergman inte svara på. Han pendlar hit från Helsingfors sedan oktober och kommer till födelsedagsfesten från Rom och det finländska kulturhuset Villa Lantes 60-årsfest. Bergman forskar annars i den romerska mellanrepublikens lagstiftning tre hundra år före vår tideräkning. Här i Snappertuna är han inhoppare och har mött både negativa reaktioner men också förhoppningar på vad som komma skall.
– Snappertunaborna vet inte riktigt vad de ska tänka om förändringarna, de ställer sig frågande, är hans diplomatiska formulering.
Samarbete inget nytt
Söndagen innan var Snappertunakyrkan fylld av sångare, Raseborgs prosteri firade sin kyrkosångfest och sjöng sommarpärlor med Snappertunakantorn Pia Nygård som festdirigent. Som kantor på 60 procent har Nygård redan nu tvinnat runt i varierande musikaliska uppdrag på olika håll i Västnyland. Till kyrkokörens övningar i Snappertuna kommer det sångare också från andra församlingar, körsångare följer ofta en dirigent som de gillar.
När församlingarna slås ihop ska hon i första hand sköta Snappertunaområdet.
– Det här är min kyrka, säger hon med ett leende, så österbottning hon är.
Enligt kommittén som grunnar på den nya organisationen ska kantorer och andra tjänsteinnehavare samarbeta mera.
– Samarbetar gör vi redan nu, säger Nygård som turar kantorn i Ekenäs i juli.
I själva verket rör sig de församlingsanställda i Snappertuna i dag rätt så oberoende av varann. De anställda samlas till palaver en till två gånger i månaden men den mesta kontakten sker per telefon.
Nygård konstaterar att i den kommade sammanslagna församlingen prioriteras inte distrikten utan de tvärgående arbetsområdena inom församlingen. Det förändrar kontakten mellan medarbetarna, också mellan dem som ska sköta Snappertuna.
Nygård som alltid jobbat ensam säger att det ska bli roligt att få kolleger. Att organisationen blir större ger fler möjligheter. I dag ska de vara gudstjänst varje ”röd” dag i varje församlings kyrka.
– Men en större församling kan man göra en alternativ mässa i någon församling, exemplifierar hon.
Svängning ett faktum
Martina Frilund är klasslärare, både uppvuxen och bosatt i Langansböle egnahemsområde fem kilometer från Ekenäs stadscentrum. Langansböle är samtidigt den största ”byn” i Snappertuna med tolv kilometer till kyrkbyn.
På 80- och 90-talen var det viktigt för de flesta Langansbölebor att man hörde till Snappertuna. Snappertuna uppfattades om landsbygd och många familjer flyttade hit för att man ville ”flytta ut till landet”. Frilund har själv gått i skolan i kyrkbyn där det fanns ett livligt barn- och ungdomsarbete.
– Folk sökte sig inte till stan utan körde sina barn till kyrkbyn fast det var längre väg, säger hon.
Sedan Frilund var femton år har hon varit hjälpledare i församlingen, hållit barnklubbar och söndagsskolor. Som mammaledig har hon har hon samarbetat med församlingens ungdomsarbetsledare kring familjecaféet i Gläntan som församlingens lokala utrymme i Langansböle i den tidigare snackbaren heter.
Sin praktiktid gjorde hon i Snappertunaskolan men sin tjänst fick hon i Seminarieskolan i Ekenäs.
Under 2000-talet har det skett en omorientering i Langansböle. Folk söker sig allt mer mot centrum i Ekenäs, kopplingen till Snappertuna och kyrkbyn blir allt svagare.
– Många vill ha sina barn till Seminarieskolan i centrum, säger hon. Och när barnen börjar högstadiet ska alla in till centrum och de möjligheter det öppnar.
Så Frilund väljer att se det positiva i att svängningen redan är ett faktum. På ett större område kan församlingen göra mera. De är fler som kan jobba på en sak tillsammans, tror hon:
– För barnverksamheten finns det fler som kan koordinera sig och ta sig an klubbar och söndagsskolor.
Också om kyrkbyn ser ut som en förlorare vid sammanslagningen kan det bli nytt liv också där. Med egna barn på fem och tre konstaterar hon att det traditionella gudstjänstformatet inte är det som passar familjen bäst. I Ekenäs firar man till exempel nallegudstjänster för mindre barn.
– Vi kunde komma till Snappertuna kyrka och fira den där, säger hon. Det kunde vara givande för många parter.
Får inte bestämma själv
Markus Weckström, i dag militärpastor vid Nylands brigad, blev den sista ordinarie kyrkoherden i Snappertuna. När han kom till församlingen grunnade man redan inom den kyrkliga samfälligheten i Raseborg hur den ansträngda ekonomin skulle tacklas. Domkapitlets förslag var att slå ihop de sju församlingarna i Raseborg till tre. Så gick det också trots att den finska församlingen i slutändan kom att omfatta hela Raseborg.
Weckström säger att utvecklingen mot större arbetsgemenskaper var oundviklig också inom kyrkan. Det innebär inte bara smidigare arrangemang när det gäller att vikariera, för många anställda är det också trevligare att jobba inom ett arbetslag.
– Snappertuna församling finns inte kvar, däremot kommer församlingen att finnas kvar i Snappertuna, säger han. I vilken form vet han lika lite som kollegan Bergman, men han hoppas att den ska finnas kvar också som en fysisk arbetsplats i kyrkbyn för dem som arbetar inom det gamla Snappertuna.
På förlustsidan noterar han att snappertunaborna i framtiden inte längre själva kan bestämma själva hur de vill ha det. Då församlingarna inom samfälligheten för ett par år sedan fick order att skära ner på utgifterna med en viss procent lämnade de stora församlingarna bort Kyrkpressen. Snappertuna gick in för att hålla den kvar som sitt kontaktorgan. Det lyckades genom att minska på kanslistens arbetstid och sälja resterande 40 procent till Ekenäs församling och placera själva arbetsplatsen i Ekenäskansliet. Därtill minskade man på de egna tryckningskostnaderna.
– Det räckte med några A4-or, säger Weckström.
