Livskris är ingen sjukdom

Inger Sjöberg är pedagog ut i fingerspetsarna. Hon är barnträdgårdslärare i botten, senare påbyggd med en ped.mag.-examen vid sidan av jobbet. Hon har arbetat i två omgångar på det dåvarande Stiftsrådet, bland annat med att utveckla kontakterna mellan församling och skola. En mycket kreativ tid, minns hon. När klasslärarna önskade en motivationsinjektion för religionsämnet i årskurserna fem och sex blev resultatet Bibelkuppen, en tävling i bibelkunskap som fortfarande står sig.

I skarven mellan de två perioderna bildade hon familj. Hennes man hämtade två barn mitt i tonårsturbulensen till boet. Det tvingade henne att tänka till om mammarollen. Hon insåg snabbt att det viktiga var att skapa en relation till sina bonusbarn.

– Det sista som en femtonåring behöver är två mammor, säger Sjöberg.
Så hon var tvungen att backa från sina egna principer om hur hon ville ha det vid matbordet. När hon sedan fick egna barn – och försökte genomföra sina principer om bordsskick och annat – fick de i sin tur en bonus som inte alla har.

– Mina egna barn fick stora syskon att se upp till.
Bonus är ett ganska bra ord, någonting som kommer på köpet, funderar hon.

Samtalsterapi är friskvård
Åren på Stiftsrådet gav många kontakter. Men hos Inger Sjöberg fanns en längtan att möta människor på ett djupare plan. Hon har alltid varit intresserad av psykologi och gillar Tommy Hellstens böcker. Så en dag ringde hon upp sin favoritförfattare och var nyfiken på om det fanns någon terapeututbildning som bygger på den syn på människan som Hellsten utgår ifrån i sina böcker.

– Jag fick hans fru Carita på tråden och hon gick som bäst på HumaNovas första utbildning.

Det räckte för Sjöberg som satte de fyra följande åren på att utbilda sig till samtalsterapeut.

– Samtalsterapi är fråga om friskvård. Vi har inte kompetens för patienter med diagnos, säger hon.

Det här är min historia
Livskriser är inte sjukdomar men kan vara fruktansvärt jobbiga. Här kommer samtalsterapeuten in, en som varken är vän eller släkting med mer eller mindre färdiga uppfattningar.

– Det kan aldrig vara fråga om ett quick fix. Det är mera fråga om ett sätt att komma till ro med sig själv trots allt som hänt. Det här är mitt liv, det här är min historia, säger Sjöberg och sätter sig upp i soffan och förklarar:

– Jag tror att den som sitter i den andra stolen själv sitter inne med svaren på sina livsfrågor, med ”sanningen” i sitt liv. Men de är undangömda under en massiv skyddsmur. Eller noggrant taget två stycken murar.

Sjöberg plockar i sina papper och tar fram en bild med koncentriska cirklar. Innerst inne finns människans unika och sanna jag. Den finns där, ingen är ett oskrivet blad.

– Vi har alla en unik kärna, lika unik som vårt tumavtryck, säger Sjöberg.

Redan syskon kan vara väldigt olika.

– Den ena bökade runt i magen, den andra var lugn som en filbunke, säger hon om sina egna barn.

Resten av vårt ”jag” så att säga beror på vilka signaler vi får från omvärlden. Alltför ofta är de negativa.

– Så runt vår kärna bygger vi upp en negativ självbild. Men den visar vi inte gärna upp. I stället bygger vi på med en positiv fasad, genom att vara duktiga, vara till lags eller försöka klara oss utan hjälp.

Läs hela artikeln i papperstidningen.