I väntan på att Gud ska uppenbara det nästa steget är Joel Norrvik trygg. FOTO: Johan Sandberg

Via Kenya till Asien

Han har varit jurist, bonde och missionär. Vägen har gått från Lappfjärd via Helsingfors och Savolax till Kenya och Mongoliet. Joel Norrviks hjärta klappar än för mongolerna.
10.5.2013 kl. 12:00
Juristbanan kom att bli kortvarig för Joel Norrvik.

– Juristarbetet passade inte mig. Mitt personliga liv var inte i balans och hade jag en svår dag söp jag mig full. Hade jag varit kristen hade det kanske varit annorlunda. Som rättshjälpsbiträde har man ju möjlighet att träffa folk och hjälpa dem.

Efter två och ett halvt år som notarie i Närpes domsaga och rättshjälpsbiträde i Kristinestad fick han nog och köpte ett litet hemman i Tuusniemi öster om Kuopio tillsammans med sin sambo.

Det var i Savolax som Gud kallade honom.
 
– Min sambos mormor var varmt troende. Hon är en av grundarna till Kansan Raamattuseura och hon beställde på tidningen Sana åt oss. Den började jag läsa.

Speciellt vittnesbördet på sista sidan läste han.

– Jag fascinerades av att folk vågade berätta så modigt och öppet om sitt liv. Jag längtade efter att själv kunna vara sådan.

I tidningen annonserade Kansan Raamattuseura om sina möten. Dem började Norrvik och hans sambo gå på.

–  Jag minns speciellt en midsommar då Kalevi Lehtinen predikade. Jag kände kallet inom mig, men när han uppmanade folk att be frälsningsbönen höll människofruktan mig tillbaka. Vad ska mina vänner, grannar och min bekantskapskrets säga?
 
Men Gud gav inte upp med Norrvik. I  mars 1994 predikade Arto Härkönen under en mötesserie i Juva.

– Det var precis som om han talat direkt till mig. Guds ande löste mig från banden och jag fick ta emot Jesus. Den gången gick jag fram till altaret och knäböjde.
 
– Efter att jag kommit till tro gifte vi oss. I och med EU insåg jag att hemmanet var för litet och att det inte fanns någon framtid som bonde. Men framför allt kände jag att Gud kallade mig till nya uppgifter.

Joel Norrvik lärde känna Jesus redan som barn. På sextiotalet hemma i Korsbäck, Lappfjärd gick han i söndagsskola.

– Jag hade en ganska stark barnatro och jag visste att Jesus är min frälsare. I mellanskolan i Kristinestad hade jag just inga kristna kamrater och jag började skämmas för Jesus. Jag kom allt längre bort från honom. Jag for till Helsingfors och levde där i sus och dus. Det är bara Guds nåd och ett stort under att jag är här idag. Jag vet också att det är många som har bett för mig.

– Jag hade aldrig frid då jag vandrade på världens väg. Men även om jag kände jag var på fel väg höll starka krafter mig fast. Jag bara fortsatte.
Norrviks äktenskap sprack 1996. En av orsakerna var att frun inte delade hans nyfunna tro. Han kom sig till Folkmissionens Bibelskola i Ryttylä. Då kom missionen in i bilden.

– Jag satt i bilen i Riihimäki 1999 då Boris Sandberg ringde och frågade hur jag skulle ställa mig till missionsarbete i Kenya. En Lappfjärdsbo hade tipsat honom om mig. Boris Sandberg blev som en andlig fader för mig.

Det första missionkallet hade Norrvik redan känt som barn.

– Det kände jag i skolan i Korsbäck när Evangeliföreningens första Kenya-missionärer kom på besök.
 
Mongoliet kallade i Kenya
Han var i Kenya i tre år. Han jobbade på yrkesskolan i Rukongo och färdades runt och predikade.

– Det var en bra tid i Kenya, säger han. Men på något sätt kände jag att Kenya inte riktigt var mitt missionsfält.

Det sista halvåret i Kenya började Norrvik få upp ögonen för Mongoliet.

– Det kom genom samtal med någon person eller genom kristna tidningar. Jag kände att jag måste göra något åt saken så jag  skrev ett brev till Såningsmannen och frågade hur de ställer sig till att sända mig till Mongoliet. Så småningom sände de ut mig.

Han åkte till Mongoliet i augusti 2003 och återvände i oktober i fjol. Under de åtta åren i landet lärde han sig språket tillräckligt bra för att föra ett samtal. Predikar gör han ogärna på mongoliska.

– Jag var kombinerad biståndsarbetare och missionär. Jag jobbade mest i huvudstaden Ulan Bator. På fritiden färdades jag runt som stöd för församlingarna.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Johan Sandberg



tro. Ibland är patienten mycket svag, sedan piggnar den till. Tua Forsström och Sofia Torvalds möttes i ett samtal om hur deras tro klarat av sorg och uteblivna bönesvar. 2.4.2021 kl. 07:24

Kristinestad. Vad är öramössor och ”mörksondagan”? Annina Ylikoski berättar om folkdräkter och om hur påskens traditioner vuxit fram. 31.3.2021 kl. 14:01

Påsk. – Som människa och sångare har jag upplevt en enorm rikedom genom att ta del av påskens musikverk, säger Sören Lillkung. 31.3.2021 kl. 13:05

Påsk. – Att jag gör en liten sak som att hålla upp dörren för någon kan genom den så kallade fjärilseffekten leda till att någon kan komma på lösningen på klimatkrisen. Den sortens samband finns men vi har inte möjlighet att ha koll på dem – men det är väl det vi tror att Gud har. 31.3.2021 kl. 00:00

pedersöre. Medan Hilkka Nygård arbetade som lärare i Edsevö skola – Edsevön koulu dekorerade hon skolan inför påsk. Då utvecklade hon ett kors av björkris. 31.3.2021 kl. 09:50

Nekrolog. När det blev möjligt för kvinnor att bli präster i Finland 1988, hörde Ulla Östman till de första som prästvigdes. 29.3.2021 kl. 11:55

värderingar. Vi för Luthers arv vidare utan att vara medvetna om det. Till och med ateisterna påverkas av de lutherska värderingarna. 29.3.2021 kl. 11:01

sårbarhet. "Likt lärjungarna har jag ofta upplevt att jag befinner mig i någon slags mellantid, mitt emellan långfredag och påskdag: Jag vill tro, men har ej krafter att göra det. Jag vill hoppas, men vet ej om jag förmår eller vågar det." 31.3.2021 kl. 00:00

Burma. Att kunna hjälpa kyrkan är den överlägset svåraste utmaningen för biskopen av Burma. Johan Candelin arbetar från Karleby för att få hjälp till en av de fattigaste lutherska kyrkorna i världen. 25.3.2021 kl. 11:08

Bibelfynd. Israeliska arkeologer har gjort nya fynd av bibliska textfragment i Dödahavsområdet för första gången sedan dödahavsrullarna i Qumran hittades 1947. 24.3.2021 kl. 12:40

Kyrkans Ungdom. I fjol ersattes Kyrkans Ungdoms sommarläger med Digimäki. I år blir det "Pieksämäkidagar" sista veckan i juli, på olika håll i stiftet. Mats Nyholm, direktor i S:ta Clara–kyrkan i Stockholm, är huvudtalare. 23.3.2021 kl. 18:43

nykarleby. Telin-orgeln från 1768 flyttas inte från Nykarleby kyrka. 23.3.2021 kl. 15:38

närståendevåld. Sara Mikanders jobb är att stöda personer som drabbats av närståendevåld eller sexuella övergrepp. – Jag har lärt mig att den som inte behöver hålla uppe en fasad mår ganska okej. 19.3.2021 kl. 15:04

relation. Louise Häggström hade en varm och rolig pappa som såg och bekräftade henne. Han dog när hon var tonåring. Hennes behov av bekräftelse finns kvar, något hon pratar om utan att förställa sig. 18.3.2021 kl. 15:01

Bok. Kan vi förändra andra människor? Antagligen inte, tänker Magnus Londen, som skrivit en satir om en konsult vars motto är ”no change” – ingen förändring. – Men om vi själva kommer till att vi vill förändras kan vad som helst ske. 18.3.2021 kl. 09:42

FOTOGRAFI. När fotografen Kasper Dalkarls pappa dog blev hans relation med mamma Åsa Dalkarl Gustavsson tätare. De började gå i bastu tillsammans, de blev vänner. Kaspers fotoutställning ”Mor och son” är deras gemensamma projekt. 13.5.2024 kl. 14:36

SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET. Hon går från ett toppjobb till ett annat. Ruth Illman har gått i sina föräldrars fotspår, men motivationen kommer utan tvekan inifrån. Från och med september är hon ny forskningschef vid Svenska litteratursällskapet. 10.5.2024 kl. 19:52

kyrkoherdeinstallation. Kristi himmelsfärdsdagen blev en festdag i Vörå församlingen då nya kyrkoherden Samuel Erikson installerades av biskop Bo-Göran Åstrand under högtidliga former. Och Vöråborna slöt upp, både kyrkan och församlingshemmet var välfyllda. 9.5.2024 kl. 16:15

folkmusik. Genom folkmusiken har Amanda Harald och Jacob Sundström fått kontakt med sina rötter. I en värld som präglas av snabba förändringar och ett globalt klimat märker de att också andra unga intresserar sig för det förflutna. 10.5.2024 kl. 13:15

ETT GOTT RÅD. Kristina Stenman önskar att hon som 20-åring förstått att alla människor bär på bekymmer. 10.5.2024 kl. 13:55