Vi tror som kyrkan alltid trott

– Ett win-win-läge, säger Vesa Vaahtoranta från Sackeusgemenskapen som samlas i Björneborg. Vi får en lokal, de får en hyresgäst.

Det är full rulle i församlingssalen i Adventskyrkans källarvåning på söndagsmorgonen. Trettiotalet frivilliga förbereder högmässan i fem-sex grupper, tejpar fast papper för söndagsskolans ritbord, plockar fram koppar för kyrkkaffet eller fixar tekniken som ska göra predikan tillgänglig på nätet.

– Klockan tre ska vi vara ute igen, säger en av männen i städgruppen med stadigt grepp om borsten.

Uppe vid ingången hälsar pastor Miika Nieminen i vit mässhake välkommen tillsammans med Vaahtoranta, Folk strömmar in, klockan är strax elva.

Det går att klämma in ytterligare folk i de grönklädda bänkarna, men kyrkan ser välbesatt ut. De bakersta bänkarna i den gula tegelkyrkan med lutherskt 70-talsstuk är reserverade för barnfamiljer. Tre bröder sitter försjunkna i Kalle Anka, lillebror håller i psalmboken.

Söndagens tema är ”Guds folks hemlängtan”, enligt vår lutherska kyrkas handbok. Den följs i detalj med kyrie, gloria och collecta som textläsningen heter. Predikan handlar om Guds folk på väg. Fader vår sjungs på gregorianskt sätt. Knorrarna sitter perfekt, det hörs att det är vana mässbesökare som sjungit den förr.

Först den allmänna förbönen då pastor Nieminen ber för ”vår biskop Risto Soramies” gör klart att det här inte är någon av de lutherska församlingarna i Björneborg som firar nattvardsmässa utan en samling  lutheraner som hamnat i onåd just för sin biskops skull.

Den slutliga lösningen
Markku Sumiala var kaplan i Teljä församling i Björneborg i 26 år. I många år höll han ”traditionella” gudstjänster en gång i månaden i Väinölä kyrka på området där han själv var distriktspräst, med den tidigare kyrkoherdens tillåtelse. År 2006 presenterade Esbobiskopen Mikko Heikkas kommitté den slutliga lösningen på turerna i kvinnoprästfrågan som pågått sedan 1988.

– Det förändrade atmosfären i kyrkan, vi konservativa kände oss rättslösa, säger Sumiala.

Det stör honom att liberala präster som för fram  åsikter som i hans ögon är villoläror nog kallas till samtal med sin biskop men får fortsätta som förr. När konservativa präster inkallas är det ofta början till ett slut på prästkarriären.

Sumiala har varit inkallad till biskopen i Åbo som då hette Kari Mäkinen och tillfrågats om han inte kunde ändra åsikt. Det kunde han inte.

– Vi tror exakt som den lutherska kyrkan säger i sin bekännelse, säger han.

Han påminner om att också biskop Heikka medger att traditionell ämbetssyn inte är någon villolära. Statsmakten har gjort ett specifikt undantag för religionsutövning i sin jämställdhetslag. Det är kyrkans eget beslut att visa trogna kyrkobesökare på dörren. Frågan om kvinnliga präster är en bisak, menar Sumiala.

– Det är fråga om Guds ord är den översta auktoriteten i kyrkan.

En herde och hans får
Efter Heikkas betänkande kom förbudet att använda Väinölä kyrka som brev på posten. År 2007 stod Sumiala utan lokal men med folk som ville fira gudstjänst på gammalt sätt.

– Det fanns som man brukar säga en social beställning, säger han.
Övergångstiden sträckte sig över flera månader. Hans hustru avled i cancer under den här tiden och han gissar att ingen ville pressa honom onödigt mycket.

Lokalfrågan löstes enkelt och genialiskt. Adventskyrkan firar sin gudstjänst på lördagen och kyrkan står tom på söndagen. En form som går igen i de flesta gemenskaper inom det som kallas Lutherstiftelsen.
Prästfrågan löstes så att Sumiala gick i deltidspension och kallades till herde för den informella gudstjänstgrupp som senare tog namnet Sackeusgemenskapen.

Sedan dess har man firat gudstjänst här varje söndag. För Sumiala har det varit en stor upplevelse att rent fysiskt få känna sig som herde för en flock där han känner alla. 150 medlemmar skulle vara optimalt, säger han. Det går inte i en församling med 20 000 inskrivna medlemmar och mängder av anställda där den ena river ner det som den andra bygger upp.

Läs hela artikeln i papperstidningen.