En riktig bruksare säger allt

Vägen mellan hemmet på Mechelingatan i Helsingfors och templet på Nylandsgatan var skrämmande för en ensam nioåring.

– Först måste man gå förbi parken intill Lappviksgatan och där satt alltid en massa gubbar som drack både det ena och det andra.
Och sedan var det Filadelfiakyrkan på Albertsgatan. I skolan sa en del större elever att där fanns en ”inkastare” vid dörren.

– Jag hörde också att deras gudstjänster var jättekonstiga, att man låg på golvet och sökte Jesus mellan bänkarna. Klart jag var rädd att bli infångad av den stora mannen som alltid stod på vakt vid församlingens ingång.

Trots den farofyllda färden längs gatorna i 1950-talets Helsingfors trivdes Gita Lindgren bra i Frälsningsarmens scoutkår. Farmor och faster hörde till armén så pappa vågade inte säga nej när hon blev frälsningssoldat som 16-åring.

– Jag skulle ändå ha blivit det oberoende av vad föräldrarna sade. Jag ville gå totalt in för det, jag ville ge mitt liv åt Gud.

Oskrivna regler
Genom Frälsningsarmén träffade Gita Lindgren också sin man Lefa. Båda är vigda till frälsningssoldater under arméns fana och när första barnet Maria föddes arbetade båda två inom rörelsen.

– Jag hade studerat bland annat litteraturvetenskap på universitetet och jobbade på Frälsningsarméns tidning Krigsropet. Jobbet var enkelt men jag vantrivdes ändå. Jag ville ju jobba med barn och ungdomar.
I samma veva blev det unga paret plötsligt tvunget att flytta, och den enda dagvård de kunde få för Maria var finskspråkig sådan.

– När jag såg annonsen för platsen som barn- och ungdomsarbetsledare i Dalsbruk så tänkte vi att om Gud vill  att vi flyttar dit så får jag jobbet.
Den gamla bruksorten ligger sedan barndomen nära Gita Lindgrens hjärta. Hon tillbringade alla somrar hos morbror, moster och kusinen här.

– Jag fick redan som barn lära mig vilka tabun och oskrivna regler som gäller i ett brukssamhälle. När flickorna från Tordalen bad mig över för att leka förklarade moster varför mina kusiner inte kunde följa med. Hon förklarade skillnaden mellan tjänstemannabarn och arbetarbarn. Då började det gå upp ett ljus för mig.
 
Hon gick aldrig över till tjänstemännens hus även om hon kanske kunnat.
 
– Jag var ju från stan och kunde tala Helsingforssvenska och inte som en bruksare. Om jag ville. Men det kändes så fel att min kusin inte kunde följa med.

När Lindgrens våren 1973 flyttade till Dalsbruk var hon däremot mån om att tala som folk gjorde mest, också med sin dotter.

– De som talade för fint blev lätt utfrysta. De flesta tjänstemannabarnen har flyttat bort från orten som vuxna.

Alla kan vara scouter
Det var också den starka klassindelningen på bruket som hämtade scoutrörelsen till Dalsbruk och till församlingen. Tjänstemännens barn kom inte till kyrkans barngrupper så år 1961 grundade prästen i Dalsbruk, Rune Söderlund, pojkkåren Dalsbruks Sjöscouter för att uttryckligen försöka nå barn ur alla samhällsklasser. Kåren blomstrade på två språk och än i dag är scoutverksamheten livskraftig inom församlingen med flera aktiva patruller.

– Fastän kåren fungerar inom församlingens regi är alla barn välkomna.
Också de muslimska flyktingbarn som kommit till orten har varit med. Då har Lindgren läst Koranen parallellt med Bibeln, jämfört berättelser och fört religionsdialog på gräsrotsnivå.

– Vi ska inte splittra flyktingfamiljerna genom att missionera för barnen, vi ska respektera dem för de muslimer de är. Och det är så bra för våra egna barn att få upptäcka andra religioner och framför allt att de själva är kristna och vad det betyder. Men att vi ändå har mycket gemensamt och kan vara vänner.

Läs hela artikeln i papperstidningen.