Nyfiken på livets vägkrökar

För sex år sedan satt Isabella Munck i sitt garage och sydde beställningsjobb i sin hemateljé. Barnen, som en gång fick henne att välja att jobba hemma, rörde sig numera gärna på egen hand och meddelade alltsomoftast ”jag far till en kompis”. Tiden blev lång.

– Jag hade tråkigt. Så såg jag en annons om att församlingen sökte barnledare.

Följande vecka var hon anställd i Sibbo svenska församling och nästa steg var att hon började studera till barnledare på läroavtal. I den ingick sessioner på Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby.

– Jag hade aldrig varit i Österbotten. Men när jag satte mig på tåget kände jag en stor frihetskänsla. Jag blir fortfarande euforisk när jag reser dit, säger hon.

Öppen för Guds planer
Det är inte svårt att se att Isabella Munck gillar sitt arbete. Hon bubblar av iver vare sig hon berättar om det genialiska med Bibeläventyrets femtio rörelser genom Gamla testamentet eller det nyaste rikssvenska påfundet med barnmöjliggörare i gudstjänsten. ”När jag kom hem märkte jag att vi redan har det ganska bra hos oss!” Vägen till drömjobbet har varit slingrande och inte så noggrant planerad. Hon skrattar till när jag undrar om hon hade förväntat sig i det skedet när hon stod inför sitt yrkesval i tonåren att hennes liv skulle se ut så här:

– Nej … och inte vet jag hur det ser ut i morgon heller! Jag har aldrig haft någon beslutsångest. För mig är det fullt ös som gäller. Reflekterar gör jag efteråt, när allt har hänt.

Hon tillägger att hon tror att man behöver vara öppen för livet. För hennes del blev det studentexamen, folkhögskola och yrkesskola innan bitarna föll på plats.
 
– Om man tror på Guds ledning måste man vara beredd på att han kan gripa in i det hela.

I ett ”lite större hus” bara
Men så har Isabella Munck också en stark vilja som driver henne framåt och hon är inte rädd för att ta stora kliv. När hon var tolv  flyttade hon hemifrån.
 
– Visserligen bara sex kilometer och till min mommo, men ändå.

Mormor bodde inne i Borgå. Isabella Munk hade dittills bott på Drägsby herrgård vid stranden av Svartså utanför stan. Där växte hon upp i ett boende med tre olika lägenheter –om än dörrarna stod olåsta dem emellan –tillsammans med föräldrarna och en kull rejält äldre syskon, farmor och faster och rum som förändrades alltefter behov. Adelssläkten Munck är en av de äldsta i Finland. Drägsby gård har anor som frälsesäteri och bebodd herrgård redan under medeltiden.

– Nja, inte kände jag mig annorlunda, tycker Isabella Munck själv. En gång var jag på en ungdomsbal i riddarhuset, men jag kände ingen där och gick aldrig igen. Det var nu bara så att jag bodde i ett lite större hus.

Läs hela artikeln i papperstidningen.