Till snälla barn … och andra

En av de många ingredienserna till det som utvecklades till den rödklädda, fryntliga paketutdelaren i december finns i det historiska Kappadocien. Det var här kyrkofäderna tänkte högt och stort under de första kristna århundradena. Här verkade också Sankt Nikolaus, ärkebiskop av Myra, cirka 280–343 e.Kr.

Gav Arius stryk …
Med tiden har helgonet Nikolaus historia smyckats ut med detaljer som får läggas på legendernas konto. En av de mindre helgonlika skildringarna – och därför kanske rentav sann – handlar om hur sinnet rann på honom under kyrkomötet i Nicea år 325. Den stora striden vid mötet gällde Arius teologi, arianismen. Arius förkastade läran om Jesu gudomlighet och förklarades senare som irrlärare av kyrkofäderna. Hur den stora lärostriden slutade syns i den trosbekännelse som läses i hela kristenheten. Men under argumentationen i Nicea lär Nikolaus ha blivit så ursinnig över Arius tal att han gick fram och gav honom en örfil.

… och fattiga gåvor
Men han hade också en annan sida, den som så småningom leder till julgubbespåret. Sankt Nikolaus var de fattigas, nödlidandes och barnens särskilda beskyddare. Helgonlegenderna kring honom är många och handlar om hur han i olika situationer i hemlighet hjälpte dem som hade det svårt. En av berättelserna är den om en from fattig man med tre döttrar. Liksom än i dag i många Medelhavsländer var det viktigt att föräldrar med en giftasmogen dotter hade en hemgift att erbjuda potentiella friare. Annars blev det inget gifte – och eftersom arbetande ensamstående kvinnor var ett okänt begrepp hotade en framtid som prostituerad de ogifta.
Sankt Nikolaus smög fram till den fattiga mannens hus varje år när en av hans flickor kom i giftasåldern och slängde in en skinnpåse med guld genom dörren för att rädda henne. Fadern försökte lurpassa på den okände välgöraren vid dörren när det var den tredje dotterns tur. Då klättrade Nikolaus upp på taket och kastade ner skinnpåsen genom skorstenen i stället. Den hamnade i den yngsta dotterns yllesocka, som hon hade hängt på tork vid spisen.
Låter det bekant? Ja, åtminstone för de amerikanska barnen, som gärna och förväntansfullt hänger sina stockings vid öppna spisen på julafton.
Med pirater till Italien
Det historiska biskopssätet Myra där Nikolaus verkade och dog kallas i dag Demre, och som ligger väster om Antalya. Det hör till de områden som drabbades av den traumatiska stora folkutväxlingen mellan Grekland och Turkiet år 1920. Regionen hade en stor grekisk befolkning som tvingades lämna sina hem. Kvar blev övergivna byar, spökstaden Kava och Sankt Nikolaus grav. Också den är tom. År 1087 räddades hans reliker undan oroligheterna i Bysans av köpmän som seglade dem till Bari i sydvästra Italien. En del versioner kallar sjömännen pirater – och skillnaden var kanske inte så stor hur det än var. Kanske som ett resultat av färden är Sankt Nikolaus också tjuvarnas och sjöfararnas skyddshelgon. I Bari vördas hans reliker högt av såväl ortodoxa som katoliker, som vardera har kyrkor i anslutning till dem. Många vallfärdar dit, särskilt den 6 december som är helgonets högtidsdag. För några år sedan gjordes det en analys av kvarlevorna. Enligt den var Sankt Nikolaus knappt 150 cm lång, med bruten näsa.
Gåvorna gjorde succén
Betoningen av Sankt Nikolaus anspråkslösa givmildhet gjorde att han blev ett folkkärt helgon, särskilt i det katolska Albanien där han kallas Shen ’Kollin och ett uttryck lyder Pasha Shejnti Shen’Kollin! (ung. Vid Helige Sankt Nikolaus!). Han är flera länders skyddshelgon, bland annat Rysslands. Dessutom har en mängd olika yrkesgrupper tagit honom till sitt hjärta – bland dem pantlånarna vilket ter sig som en pikant ödets ironi ur dagens perspektiv, eftersom han också råkar vara ett av Greklands särskilda skyddshelgon.

Läs mer om Sankt Nikolaus i papperstidningen nr 51-52!