Jag träffar honom på gården i Nummi-Pusula i västra Nyland. Morgondimman har precis lättat och vi går ut på ett av kornfälten.
– Helt rå. Sommaren är sen i år, säger han när han inspekterar och smakar på kornet.
Topi Haarlaa hade aldrig tänkt att han skulle bli jordbrukare. När hans farbror dog oväntat för ungefär tio år sedan försökte släkten länge fundera hur de skulle dela upp hans ägor. Efter två och ett halvt år hade tanken mognat och Haarlaa bestämde sig för att ta över jordbruket.
– Jordbruket är min hobby trots att det är mitt levebröd. Titeln ”jordbrukare” känns fortfarande lustig men jag är glad över att bära den.
Kollektiv inte bara för studerande
I Helsingfors bor Haarlaa i ett kristet kollektiv tillsammans med tre andra. I början av studietiden bodde han länge ensam men prövade på kollektivboende i en månad främst för upplevelsens skull. Vid samma tid bestämde han sig för att ta över jordbruket men ville inte bo ensam i skogen. Det kändes inte heller förnuftigt att ha hektarvis med utrymme på landet och en etta i stan.– På landet har jag utrymme och frid, i stan har jag människor. Vi är ett slags familj. I började hade vi gemensamma andakter, åt tillsammans och gjorde saker tillsammans. Nuförtiden har vi förslöats och gör inte lika mycket ihop.
Haarlaa konstaterar att kollektivt boende inte är särskilt vanligt i Finland men hoppas att fler skulle hitta och våga prova på boendeformen.
– Att bo tillsammans med andra kan vara ett lysande alternativ, inte bara för studerande utan för människor i alla åldrar!
Automatiska andakter i eget kapell
Topi Haarlaas bakgrund är helt vanlig luthersk. I många år har han haft förtroendeuppdrag i sin hemförsamling i Alberga i Esbo. Teologistudierna fastnade han för efter resor till ryska Karelen med en bekant präst. Prästen, hans fru och en stor grupp frivilliga arbetade med humanitärt bistånd och ledde läger för konfirmander och barn.
– Jag började fundera på att tjäna andra genom andligt arbete, säger Haarlaa.
Att tjäna andra är viktigt för honom. Hans mål i livet är att hitta en plats där han är till så stor nytta som möjligt för andra. Hur jordbruket förenas med det vet han inte ännu.
– En idé är att jag kunde ha något slags mötesplats och ordna tysta retreater på gården.
Helt långsökt verkar den tanken inte. Vi går över gården till en gammal loftbod där Haarlaa har inrett ett eget kapell. Trasmattor, dynor och bönepallar är utspridda över golvet, några ikoner står i hörnen. Längst framme står en krucifixikon målad av byns egen ikonmålare. I kapellet finns också högtalare och en dator som Haarlaa programmerat så att den automatiskt spelar tre bönestunder om dagen.
– Först klämtar klockorna i Taizé, sedan kommer några Taizésånger, textläsning, tystnad och böner.
Läs mera i Kyrkpressen 37/2012.
