Twilight time

Plötsligt blir jag intensivt medveten om att jag inte är ensam.  Någon prasslar i gräset under mig.
Jag böjer mig ner, i tron att det är en av våra katter, och blir glatt överraskad. På en armslängds avstånd bökar en igelkott, säkert ett av sommarens många djurbarn.
Han är totalt omedveten om människan som svävar ovanför hans huvud. Knappögonen blänker och han grymtar och smaskar högljutt när han kör ner nosen i jorden. Maskar kanske?
Jag är på vippen att ropa till mig honom som vattnar rabatten runt hörnet. Men jag hejdar mig. Det är så otroligt tyst. Det är bara jag, svalorna och lillekottens mumsande. Ibland lyfter han huvudet – och jag vet inte om han ser mig, men det känns som ett Möte.
Där och då bestämmer jag:  Det här tänker jag inte berätta, vare sig för katten Grå eller katten Gul. De snurrar för fort just nu, studsiga och rusiga av dofter och kryp och utan ett uns eftersinnande i de seniga sommarkropparna. Och fastän jag har lite dåligt samvete, så ropar jag inte heller på någon annan i familjen. Inte på barnen. Inte på maken.
Ögonblicket är av det klara slag som man ibland kan drabbas av och som ofta lika hastigt smulas sönder av tid och rum som de dyker upp. Det här gör det inte, det lämnar ett avtryck av insikt. Ska jag stava den tror jag att den lyder: Man måste inte dela med sig av allt. Det finns möten och upplevelser som är goda hemligheter – till för bara en själv.
Jag tror att de själens dyrbara privatlektioner i helighet, harmoni och vördnad. Som mycket väl kan förmedlas av en mycket liten igelkott.
May Wikström