En bikt som helar

Ledare. På film möts vi av prästen som tigande måste bära ogärningsmäns våldsamma bekännelser utan att kunna lyfta biktens insegel. 17.2.2011 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

I verkligheten är själavård oftast något helt annat. Kyrkan skiljer mellan bikt och själavård, men i den lutherska teologin går de så tätt intill varandra att det ena ofta utmynnar i det andra. I diskussionen om tystnadsplikt blir det därför svårt att särskilja dem.I en enkät svarar 88 procent av prästerna och lektorerna att de aldrig varit med om en bikt där någon bekänt att de har utnyttjat barn. I de situationer där sådant framkommit var det oftast offren själva som berättat om övergreppen. I vart tionde fall berättade gärningsmannen själv om dem.

Det svåra dilemmat är detta: Ett enda barn är ett barn för mycket. Ett barn i riskzonen är ett risktagande för mycket.
Men kan man trots detta lagstifta bort mänsklig ondska? Och kan kyrkan bistå med sitt arbete på det andliga planet, det som är utfört av präster och lektorer vilka, enligt citat från biskopsmötets utredning, ”inte är snokare och angivare, utan förkunnare av Guds ord och själavårdare”? Hur utdaterat det än kan låta, måste kyrkan få hävda det andliga perspektiv som också handlar om andra än juridiska dimensioner. Bikt och själavård är mer än terapi, och betydligt mer än att någon lyssnar och välvilligt förlåter.
Bikten är ett själsligt instrument att styra snedgångna liv in i rätta banor igen, inte av allmänmoraliska skäl, utan för att vartenda människoliv är för värdefullt för att gå förlorat. Det är därför vi inte har dödsstraff i vårt land. Och det är därför det är viktigt, avskyvärda brott till trots, att komma ihåg att både förövare och offer har rätt till själens hjälp och vård.
Det handlar däremot inte om att söka och automatiskt få berättigande för brott, vare sig begångna eller planerade sådana. Förlåtelseprocessen är ett skurmedel, inte en täckmantel för förövaren och absolut aldrig en munkavle på offren.
Den Augsburgska bekännelsen talar om bikten som nyckeln som kan lösa upp – men också låta bli – ”när en syndare som slagit in på fel väg inte är beredd att omvända sig”. Om det inte finns förutsättningar är prästen inte skyldig att förkunna förlåtelse. Det går att vänta tills hindren är undanröjda, och det är också prästens plikt att uppmana den biktande att gottgöra förbrytelsen både inför människor och Gud.

Prästens plikt är alltså att uppmana den som förgripit sig mot barn att anmäla sig och bekänna. Först då kan själavårdsprocessen ta slut. Prästens plikt är likaså att meddela myndigheterna ifall det finns risk för nya brott – utan att identiteten hos gärningsmannen blir röjd.
Det senare är med rätta något som verkar lite svårmanövrerat. Samtidigt som man ska rädda ett barn i fara, får man inte avslöja var faran lurar. Det ställer stora krav på själavårdarna. Men det betyder inte att de får underlåta att försvara barnens okränkbarhet.
Det är det här som biskoparna velat klargöra med sitt besked, att tröskeln för att slå larm till myndigheterna hellre ska vara låg än hög. Den möjligheten är skriven i kyrkolagen redan nu, och därför anser kyrkan att en ändring av kyrkolagen inte behövs, utan försöker medvetandegöra de anställda om tolkningspolicyn för att slå vakt om barnet.
 
Den slutsatsen följer samma tankespår som de rundhänta anvisningarna för bön för samkönade par som biskopsmötet levererade under sin vårsession.
De för bägge ner tyngdpunkten för samvete, ansvar och omsorg till individplanet där kyrkans tjänare  möter dem de är satta att tjäna, öga mot öga, och inför Gud. Ur den synvinkeln betraktat känns budskapet från biskoparnas bord rätt och riktigt.
Frågan är om det räcker för lagstiftarna. Omsorgsminister Paula Risikko verkade dagen efter redogörelsen inte helt övertygad.

May Wikström



sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00

homosexualitet. Tjugo ledare inom några av kyrkans väckelserörelser säger nej till biskoparnas kompromiss i frågan om samkönat äktenskap. Uttalandet tar avstånd från homosexualitet helt och hållet. 21.3.2024 kl. 09:21

Teologiska fakulteten. – Det finns en stark längtan efter att tro på något mer. Vad ”mer” är, det är vad vi försöker ta reda på inom teologin. Det säger Björn Vikström. 18.3.2024 kl. 10:42

AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet sammanträdde på måndagen. 18.3.2024 kl. 16:47

Änglar. Marika Salomaa pausade anställningen som personaladministratör och satsade på att bli keramiker. Nu tillverkar hon tröstänglar som Matteus församling delar ut till personer som förlorat en anhörig. 18.3.2024 kl. 08:00

kyrkoherdeinstallation. Hård vind gjorde att förrättarna vid kyrkoherdeinstallationen i Saltvik inte kom i land på Åland. 17.3.2024 kl. 11:15

VILDMARK. I vildmarken stänger Per-Johan Stenstrand ut bruset och tankar kraft. Årligen gör han två större turer, en rejäl fiskevecka i augusti och en vecka runt påsk med snöskoter, tält och isfiske uppe i Lappland. 16.3.2024 kl. 13:34

Bidrag. ÅA Vasa-lett projekt om demografi i kyrkor och samfund toppar Svenska kulturfondens utdelning i år. 15.3.2024 kl. 15:21

SAKNAD OCH SORG. När Johanna Evensons pappa plötsligt gick bort i en stroke förlorade hon en av de viktigaste personerna i sitt liv, den ständiga lyssnaren, den trygga basen, familjens nav. – Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom. 3.4.2025 kl. 10:00

Personligt. Migrationsforskaren Tobias Pötzsch växte upp i Östtyskland och Kanada, och har nu bott över halva livet i Finland. Han har upplevt rasism och orättvisor, men också skönhet, lycka och jämlikhet. 1.4.2025 kl. 15:45

NY I USA. Heidi Storbacka med familj blev erbjudna, via den firma hennes man jobbar på, att flytta till USA under en begränsad period. – Jag älskar äventyr, så vi tackade ja direkt. Jag började söka jobb redan förra året – att bli hemmafru var inte aktuellt. 1.4.2025 kl. 13:28

SKAPELSETRO. Kreationismen såg ut att ebba ut i slutet av 1900-talet. Men i delar av Borgå stift tar man fortfarande strid för att evolutionsteorin vetenskapligt en dag kommer att få vika för Bibelns berättelse om hur jorden och mänskligt liv kommit till. 1.4.2025 kl. 10:00

METODISTKYRKAN. Den tidigare metodistbiskopen Hans Växby är död. Han tjänstgjorde för den i Europa lilla frikyrkan i de nordiska länderna och efter Sovjetunionens fall i Ryssland. 31.3.2025 kl. 11:48