Johan Öhland fann sin andliga gemenskap i Skutnäs bönehus tre år efter att han mött Gud under nattskiftet på vattenverket i Jakobstad.
– Kanske Gud har placerat mig där för att jag med min bakgrund ser på saker och ting ur ett annat perspektiv, funderar han.
Det är inte helt vanligt att någon som kommer till tro utanför den laestadianska rörelsen väljer att ansluta sig till den. Själv kommer han inte på några andra fall än de som genom giftermål anslutit sig.
Den enda kopplingen Johan Öhland hade till laestadianismen är att hans mamma härstammar från ett laestadianhem.
– Men mamma kom sig, som man säger, ut i världen. Hon lärde mig bönen Gud som haver och jag var någon enstaka gång i söndagsskolan. Men i allmänhet hade vi inget med kyrka och församling att göra i mitt barndomshem.
Skriftskolan gick han för att alla andra gjorde det och för att få gifta sig i kyrkan. Men undervisningen intresserade inte.
– Jag har aldrig velat vara kristen, säger Johan Öhland.
– Jag har aldrig grubblat över meningen med livet. Jag hade en bra barndom. Jag spelade fotboll och var med i distriktslaget. Jag trivdes med livet och mina vänner och vi var ute på olika nöjen. Jag träffade Monica, vi flyttade ihop och hon blev gravid. Någonstans i bakhuvudet satt det att man ska gifta sig när man väntar barn så vi gjorde det.
Då började Monica fundera på om de levde rätt. Hon började ställa frågor utgående från Bibeln.
– Jag ville varken höra hennes frågor eller läsa Bibeln. Det hade jag aldrig gjort och jag brydde mig inte. Jag ville leva som jag själv ville.
Läs hela profilen i Kyrkpressen 5/2011.
