Väckelsetider

Ledare. TD Hanna Salomäkis grundliga inventering av de inomkyrkliga väckelserörelserna dimper ner i ett läge när de som lotsar det finländska folkkyrkoskeppet har all anledning att fördjupa sig i analyserna.
2.12.2010 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

Det finns grundläggande missuppfattningar om väckelserörelserna i vår kyrka. De har präglat och präglar det finländska samhället starkt. En av tio finländare är medlem i någon av dem, ytterligare en tiondel har starka band genom familj, släkt eller vänner. Historiskt sett finns det regioner, där väckelserörelserna är en viktig ingrediens till hur byar ser ut, vare sig släkter och byar varit för eller mot dem.

För att känna till väckelserörelserna krävs det en dos kyrkohistoria – och här skymtar ett av de grundläggande argumenten för religionstimmarna i skolan fram. Fakta är fakta, också med religiösa förtecken. Sådana kan man känna till bara genom att lära sig.
Nedprioriteringen av religionsalfabetiseringen har satt sina spår. Ibland verkar det nästan som om brist på allmänbildning om vad ens egna landsmän är för ena kan ursäktas om den råkar ha religiösa förtecken. En kyrkligt anställd berättade vid ett tillfälle om att förbipasserande kommenterat en yrkeskårs konferens (med ett hundratal präster i krage) som något fullt av ”frikyrkliga laestadianer”. Om vilken annan grupp hade det varit okej att säga så? Det är nonchalant mot såväl de finländare som är aktiva i någon frikyrka,  som laestadianerna och de lutherska präster som det råkade handla om den gången.
En baskunskap om de inomkyrkliga väckelserörelserna är till exempel att väckelserörelse och frikyrka inte är samma sak. Det kunde och kan ibland vara så. Men ett särdrag i den finländska folkkyrkligheten är att starka väckelsebrasor som flammat upp ofta lyckats hålla sig kvar i kyrkans eldstad. Begreppet ”inomkyrklig väckelserörelse” handlar därför i grunden om helt vanliga brunsås-lutheraner, med en gemensam kryddblandning som pikant tillägg.
De gamla väckelserörelserna i Finland har rötterna i den tyska 1600-talspietismen, som ville skuffa tillbaka lutherdomen i en enklare, klarare och personligt förankrad religiositet. De gamla väckelserna i vårt land är bedjarrörelsen, pietismen, den evangeliska rörelsen och laestadianismen. De nyare är barn av en nypietistisk våg under efterkrigstiden och samlas i begreppet ”den femte väckelsen”. Representanter för den är av en rad organisationer, till exempel Finska Bibelinstitutet och Finlands evangelisk-lutherska Folkmission.

Inslaget av protest och förnyelse har rörelserna gemensamt, men något ”lämna-kyrkan-fenomen” var det sällan frågan om, tvärtom var och är traditionen och hemvistet i kyrkan viktiga.
Det som blev klart för Salomäki under undersökningens gång var att väckelsefolket inte längre är riktigt säkra på om de är önskade i kyrkan eller inte.
Det är oroväckande. Det har alltid funnits spänningar mellan folkkyrkan och väckelserörelserna. Det hör till och är en del av den berikande verkan rörelserna har haft på kyrkan och tvärtom. Kyrkoherdar, biskopar och domkapitel har med myndighet och yttre ramar hållit undan den sekterism som alltid är en uppenbar fara för en grupp som samlar likasinnade. Väckelserörelserna har ur sina led levererat otaliga hängivna kyrkans tjänare, både i prästdräkt och med lön eller utan bådadera. Dessutom har de med sin närvaro utmanat och ibland gett folkkyrkan en väckande spark i baken genom att visa hur det går att engagera massor kring budskapet om Kristus i nya och fräscha former också utan tungt administrativt maskineri.

Men nu efterlyser väckelsens folk signaler – från ledande håll – på huruvida den evangelisk-lutherska kyrkan fortfarande kan se på dem som sina legitima barn. Eller om de är pinsamma element, som stillatigande kan utnämnas till nyanslösa moraltalibaner när de offentliga debatterna rasar.
De vet alltså inte riktigt om kryddan de har att bidra med i såsen eventuellt hamnat på listan över förbjudna ämnen. Om den ses som en viktig ingrediens vore det ett gyllene tillfälle att säga det nu.
Annars finns det en risk för att såsen i framtiden blir oändligt mycket gråare.

May Wikström



Mira Strandberg. – Vad är lycka? Plötsligt är den bara där, frågan. En envis röst som inte låter mig ignorera den. (Fast jag försöker så gott jag kan.) 2.2.2007 kl. 00:00

Sofia Torvalds. Min flygrädsla föddes på väg hem från en klassresa till Italien en höst i slutet av 80-talet. Vi råkade ut för en åskstorm. Det var berg- och dalbana, och folk skrek som på Borgbacken. 2.2.2007 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. Dagen började med en simtur i stadens badparadis. Jag minns den första kontakten med detta paradis. Vi hade långväga gäster från östra Finland som prompt skulle dit. Och på det första besöket följde fler. 2.2.2007 kl. 00:00

Kultur. Gospeldagarna för två år sedan gav mersmak. Projektledare Tomas Koskinen förbereder nu nya gospeldagar till den 16-18 mars 2007. Han är glad över att ha lyckats engagera Tore W. Aas som dirigent. Aas är Oslo Gospel Choirs grundare och dirigent. 2.2.2007 kl. 00:00

Kultur. Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin är känd för utställningen Ecce homo. Hennes nya utställning på Norrköpings stadsmuseum handlar också om sexualitet, om religion, tolerans, tro och hatbrott. 2.2.2007 kl. 00:00

Världen. Det har gått livat till på klosterön Athos, rapporterar tidningen Dagen. 2.2.2007 kl. 00:00

Världen. Katolska kyrkan protesterar mot dödsdomen mot Saddam Hussein. 2.2.2007 kl. 00:00

Världen. Tidigt på söndagsmorgonen den 28 januari vandaliserades en protestantisk kyrka i staden Samsun vid Svartahavskusten i Turkiet, uppger Martyrkyrkans vänner. 2.2.2007 kl. 00:00

Ledare. Ledare 5/2007 Sedan 1992 har Stiftelsen för kommunal utveckling (Kunnallisalan kehittämissäätiö) årligen publicerat en barometer som redogör för medborgaropinionerna i olika frågor. 2.2.2007 kl. 00:00

Ledare. Ledare 5/2007 Vilka konsekvenser har lagen om registrerat partnerskap för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland? 2.2.2007 kl. 00:00

Ledare. Ledare 3/2007 Kyrkans informationscentral firade senaste vecka sitt 40-årsjubileum. Och Jan-Erik Andelin fick kyrkans informationspris. Varma gratulationer! 2.2.2007 kl. 00:00

Ledare. Ledare 2/2007 I nummer 1/2007 i Kyrkpressen beskrev Birgitta Östdahl hur sonen Ricki på olika sätt varit till stor hjälp och välsignelse. Och det inte trots att han Downs syndrom och just för att han har det. 2.2.2007 kl. 00:00

Människa. Att växla spår från ett aktivt liv till ett liv styrt av sjukdom är svårt. – Jag lever i nuet, säger Birgitta Östdahl. 2.2.2007 kl. 00:00

Människa. Elsie Johansson sade upp sig från posten när hon var 54 och blev en av Sveriges mest lästa och folkkära författare. 2.2.2007 kl. 00:00

Människa. Per Lundegran är Uppsalakillen vars liv tog en ny vändning då han flyttade till Hangö och blev lärare. 2.2.2007 kl. 00:00

riksdagsvalet. 133 av 200 riksdagsledamöter svarade på Kyrkpressens fråga om de hör till kyrkan eller inte. 7.5.2015 kl. 00:00

det nya diakoniämbetet. Det nya diakoniämbetet diskuterades livligt på kyrkomötet och en samlad tropp diakoniarbetare hade tagit sig till Åbo för att följa med diskussionerna. 6.5.2015 kl. 20:17

psalmbokstillägget. Ombud Åsa A Westerlund framförde inför kyrkomötet en önskan om att de sånger UK lagt fram tas med i det kommande psalmbokstillägget. 5.5.2015 kl. 11:31

kyrkomötet 2015. I sin predikan vid kyrkomötets öppningsmässa kallade biskop Seppo Häkkinen frågan om kyrkans lokala strukturer för en historiskt viktig fråga. 5.5.2015 kl. 10:24

Biskop Björn Vikström vill minska på riksdagens beslutbörda genom att skära i kyrkolagen. 30.4.2015 kl. 13:12