Det
borde ju vara tvärtom. Den nåd Gud visar oss borde vara en källa till jubel och
glädje som tränger sig ut ur församlingshemmet till fotbollsplanen. Varför
högljutt jubla över ett mål som i slutet av säsongen vanligtvis innebär en
statisk siffra i en kolumn, då man sitter knäpptyst och nickar (eller nuckar)
under predikan som i bästa fall kan ha evighetsvärde?
Var
finns plats för passionen i kyrkan? Var kan man ropa ut sin glädje och prisa Gud
i kyrkan? Var ges utrymme för den frihet vi har i Kristus?
Ibland ges den friheten under speciella förböns- och
lovsångsmöten. Men inte ens där kan man mäta sig med jublet från fotbollsplanen.
Även där kan folk känna sig obekväma och uttittade. De som inte förstår sig på
att någon ställer sig upp och sträcker upp händerna under lovsången tittar
misstänksamt runt omkring sig, medan de som står känner de misstänksamma
blickarna i nacken. Men skulle det hela utspela sig under söndagens högmässa
skulle samtliga plikttroget stå under lovsången. Då hör det till liturgin och
den ifrågasätter vi inte.
