En klassisk öppning för ett sommarkåseri. I år råkade jag dessutom lyssna på ett litteraturprogram i radio. Ett sådant där folk ringer in och för fram sina åsikter om den bok som behandlas.
– Jag har faktiskt
läst hela boken. Där händer ju ingenting!
Hon som ringde lät upprörd. Mellan raderna kunde man höra en protest: ni
har lurat mig, den här boken är inget mästerverk!
Jag måste erkänna att jag redan plöjt genom ”Krig och fred” (i fyra
band) och ”Brott och straff” (två band) som tillsammans med Tjehov,
Leskov och de andra står i bokhyllan, i en prydlig serieutgåva. Till min
förvåning fanns också boken som gjort damen i fråga ledsen där: Ivan
Gontjarovs ”Oblomov”.
Den hade förblivit okänd och oläst om jag inte veckan innan läst ett
inlägg av Katarina Gäddnäs i denna tidning: ”Människans allra heligaste
uppgift är att bara vara. Stanna upp och känna livet i sig”, skrev hon i
ett suveränt inkast på mindre än två tusen tecken. En rysk mästare som
lägger ut samma tema i två band blev ett semestermåste.
Första bandet krävde en kraftansträngning och ökade min förståelse för
damen. En rysk ädling på 1850-talet uppfostrades till ett liv som gick
ut på att ingenting behöva göra.
Men att inget göra är inte detsamma som att bara vara. När miljökämpen
Erik Damman analyserar varför det går som det går i vår orättvisa värld
anser han att det beror på att folk gett upp det här med ”att vara” och i
stället gått in för ”att ha”.
För varje rysk ädling var detta ”att ha” en självklarhet: ett visst antal livegna själar som skötte all markservice. Att bara vara och inget göra visade sig vara två olika teman.
