Med jämna mellanrum hör man diskussioner om att det finns krafter i stiftet som arbetar för att bryta sig ut och bilda eget. Biskop Gustav Björkstrand tror att samtal är det enda sättet att försöka förhindra en sådan utveckling.
– Jag tror också att steget från att diskutera utbrytning till att faktiskt göra det är ganska stort. Redan de praktiska problemen är ju omfattande. Vem ska betala prästernas lön om de går ut och bildar eget? Vilka utrymmen ska de använda? Han påminner om att Borgå stift är en oerhört rik gåva till den svenska befolkningen i Finland.
– Det är kortsiktigt att låta oenighet i någon fråga, till exempel gällande kvinnliga präster eller homosexualitet, splittra eller skada Borgå stift. Att sedan reparera den skadan kan visa sig vara omöjligt.
Vid sidan av den teologiska splittringen ser Björkstrand kommunservicereformen som ett stort hot mot det svenska stiftet. Hans recept är att kyrkan ska överväga att lösa upp förbindelsen mellan kommun och församling. Han tror inte på mammutförsamlingar som den i Jyväskylä, med 100 000 medlemmar. En församling ska kunna samlas kring en kyrka.
Gustav Björkstrand hann vara med om att inspirera biskopsmötet till rekommendationen att frångå parokialprincipen av språkskäl. Det skulle innebära att till exempel någon som bor i S:t Karins utanför Åbo får höra till den närmaste svenskspråkiga församlingen, i det fallet Åbo svenska. Frågan har varit aktuell sedan 70-talet.
– Jag hoppas att den lagstiftningen går igenom nu då hela kyrkolagen står inför en omarbetning.
Fler tror på Gud
Borgå stifts styrka är att det har en viktig identitetsskapande funktion för finlandssvenskarna, menar Björkstrand. Det här har resulterat i en betydligt högre kyrkotillhörighet än på finskt håll, färre utträden, högre konfirmationsprocent och till att finlandssvenskar i högre grad än de finskspråkiga väljer att döpa sina barn och gifta sig kyrkligt.
– Jag tycker också att den allmänna attityden till kyrka och religion är positiv just nu.Är vi på väg in i en mer religiös era? Biskopen lyser upp och börjar tala om oljekrisen år 1973 och hur folk långsamt började inse att inte teknik och materiella ting räcker till för att skapa lycka och mening i livet.
– Dessutom förstör vi vår miljö.I och med kontakten med andra religioner och kulturer har vi blivit mer medvetna om vårt eget religiösa arv. I en värld präglad av miljökatastrofer och terrorhot tenderar vi att söka trygghet i tron på något större.
– Tvärtemot vad fritänkarna säger har antalet personer som tror på Gud faktiskt ökat de senaste åren.
Läs mer i Kyrkpressen 44/2009
