Åbo svenska tänkte på miljön

Det är Åbo svenska församlings miljömässa i församlingshemmet Aurelia. Kvällen innan har ljusen släckts på fasader från Sidney till San Francisco, längs Aura å och också i många hem i Åbo.

Men nu är det mässa med psalmer om skapelsens skönhet och med en predikan som är en intervju.

Församlingspastor Mia Bäck intervjuar Janina Andersson, riksdagskvinnan som både är en av de mest kända miljöpolitikerna i landet och en av de mest kända svenska Åboborna.

Med sitt okonstlade sätt fångar hon genast publiken.

– Vad har kyrkan betytt för dig? är en av Bäcks första frågor.

– Jag träffade min man på skribalägret, så kyrkan har faktiskt betytt väldigt mycket för mig, skrattar Andersson.

Sitt miljöengagemang härleder hon till den tidiga barndomen då pappa Jan-Otto Andersson läste boken Den långa flykten om hur människor förstörde miljön för kaninerna.

– Jag var fyra år, jag grät och grät och ritade kaniner. En av kaninerna var Jesus-kaninen som offrade sig för de andra. Det gjorde stort intryck. Som vuxen gjorde samma bok inget intryck på mig, men då man är barn rycks man med.

Miljövänligt och skapelseskönt

Engagemanget har senare fått också andra nyanser.

– Jag insåg att min tillvaro som svensk i Åbo och som finländare överhuvudtaget är så privilegierad och superfin att jag har en skyldighet att göra något för att bevara världen, skapelsen. Om inte vi som har det så här bra gör något, så vem? undrar Andersson.

Och vad är det man kan göra?

Det är de små sakerna som räknas, säger Janina Andersson. En del har att göra med tacksamheten för de enkla glädjeämnena. Tycker man om att fira en kväll hemma vid brasan så sysslar man inte så mycket med miljöförstörande resor, till exempel.

Församlingen lyssnade och gick sedan för att avnjuta ”miljövänligt och skapelseskönt” kaffe med grönsakspaj och morotskaka och för att besiktiga det lilla lopptorget i entrén.

Gudstjänstbesökarna kastade inte av sig bara syndastenarna. Kollekten på 180 euro ger via Kyrkans utlandshjälp lika många trädplantor att plantera på erosionshotade områden i ett u-land.