Inte i något sammanhang finns uttalat stöd för sådana. Också i den traditionella lutherska teologin har inställningen varit negativ.
Detta allmänt erkända faktum noterades också i samband med att betänkandet ”Kyrkan och registrerat partnerskap” publicerades.
Här är det alltså inte fråga om inställningen till homosexuella
människor utan till utlevd homosexualitet. Det är med andra ord inte
fråga om vad människan är, utan vad hon gör.
Detta är viktigt att notera eftersom diskussionen i denna fråga allt
för ofta kretsar kring irrelevanta teman, som till exempel om
homosexuella ska få arbeta inom kyrkan, om det är rätt att be för
homosexuella och så vidare.
Sådana diskussioner är absurda. Lika absurda som om vi skulle diskutera
huruvida det är rätt att be med och för rödhåriga eller kortväxta eller
personer som är längre än två meter.
I sitt enhälliga betänkande konstaterar arbetsgruppen att frågan om
kyrkans inställning till registrerade partnerskap ytterst är en fråga
om bibeltolkning. Det konstaterande antyder att det nej som sägs i
Bibeln och den lutherska teologin skulle avgöra frågan.
Men så enkelt förefaller det inte riktigt vara.
Nu liksom så ofta tidigare var resonemanget i samband med presentationen av betänkandet att Bibeln och den lutherska teologin visserligen säger så, men …
Det är just i dessa ”men” som frågor rörande Bibelns ställning aktualiseras.
Arbetsgruppens teologiska sakkunniga, teologie doktor Kalervo Salo,
förklarar i en insändare i Helsingin Sanomat (22.3) hur arbetsgruppen
resonerat i fråga om Bibelns entydiga nej till utlevd homosexualitet:
förbudet säger ingenting om ett homosexuellt parförhållande som bildas
av två likvärdiga vuxna.
Menar alltså arbetsgruppen att utlevd sexualitet i ett sådant förhållande inte berörs av Bibeln förbud? Eller menar arbetsgruppen att ett homosexuellt parförhållande är i sin ordning om partnerna avhåller sig från att utöva sin homosexualitet?
Öppnar arbetsgruppens resonemang dörren också för till exempel biblisk
acceptans av otrohet eller månggifte? Varför skulle Bibelns nej till
sådant väga mera än dess nej i fråga om utlevd homosexualitet?
Det som i dag anförs som kanske det mest allmänna argumentet för ett
”men” i förhållande till Bibeln och bekännelsen är att vår kunskap är
en annan än den var till exempel på den tid då Paulus levde.
Och det är naturligtvis helt sant. Frågan blir därför hur den merkunskap vi i dag har ska bedömas och värderas i förhållande till Bibelns budskap.
Gör till exempel en djupare kännedom om homosexualitetens orsaker att
Bibelns nej till utlevd homosexualitet inte längre behöver tas på
allvar?
Paulus placerar in frågan om utlevd homosexualitet i den ordning som
har att göra med Guds skapelseavsikt, vilket kan anses göra gör den
till en lärofråga. Det avgörande blir då om vår merkunskap gör Guds
skapelseavsikt till en annan än den var på den tid då Paulus levde.
Svarar kyrkan ja på den frågan öppnas dörrar som för en del är skrämmande, för andra kanske lockande.
Bibeln och kyrkans bekännelse ger oss besked om var vi ska söka
gränserna för hur långt vår kunskap räcker och var vi ska söka svar på
frågan vad Gud vill.
Enligt vår kyrkas bekännelse är det Bibeln som alltid bör vara
rättesnöret. Det kan knappast innebära annat än att Bibeln också ska
tolkas med Bibeln. Inte primärt med vårt förstånd, som enligt kyrkans
lära är ett styckverk och dessutom fördärvat i och med syndafallet.
Det finns alltså mycket att diskutera och betänkandet ska ses som ett
inlägg i den debatten. Betänkandet ska däremot inte – vilket ganska
många har gjort – ses som ett självklart steg mot en kyrklig
välsignelse av registrerade homosexuella parförhållanden. Också
betänkandet visar att det finns orsak att sätta många ”men” i
förhållande till betänkandets ”men” till vad Bibeln säger.
