Det vällde in folk eftersom talaren var kändis och någon i misstag råkat annonsera i Helsingin Sanomat. Jag fick plats längst in på en dragig läktare och hela den första halvtimmen fortsatte det att droppa in folk – däribland en gammal kompis jag inte sett på åratal.
Vi kände knappt igen varandra. Kontexten var helfel. Kyrka. Jag måste titta två gånger för att vara säker. Snegla lite fegt över axeln. Vad gör DU här?!
Min kompis och jag är bekanta sedan lågstadiet. Båda två rätt lillgamla och irriterande små besserwissrar till barn. Sådana som alltid markerar och svarar långt och omständigt. Deras duktighet gör dem också till värsta konkurrenter om taltid, vitsord och medletal. Besserwissrar, som sagt.
Naturligtvis har jag inte reviderat min åsikt om honom på femton år. Varför skulle jag göra det? Min förmåga att döma ut folk redan efter första mötet är helt fantastisk och desutom fungerar den snabbt och helt automatiskt! Det sägs vara en naturlig överlevnadsinstinkt att klassificera in varandra i farliga och ofarliga, men varför ska det vara så svårt att revidera sin åsikt i efterskott?
Att träffa en bekant och “bedömd” människa på “fel” ställe rubbade
definitivt mina fördomsbaserade gruppindelning. Min hjärna tvingades i
stor förvirring tvätta bort lite av stämpeln jag gladeligen försett
personen i fråga med. Det är smärtsamt när ögonen öppnas, särskilt
inför den egna trångsyntheten. Ytlig är min blick. Svårt har jag att se
djupet och variationerna i människan. Minnas att min chef har en
familj. Att min man har ett jobb. Att min lågstadiekompis har ett
trosliv.
