Processen känns påfrestande både för de sökande och för de berörda församlingarna. Den måste förkortas.

Ett annat dilemma med valen är att de flesta som skulle få rösta inte gör det. Särskilt inte i större städer, medan intresset att välja sin herde ökar ju längre norrut i landet man kommer.

Uleåborgs stift har de bästa siffrorna i nutida kyrkoherdeval. Där var röstningsprocenten i medeltal 25,38 procent under val som avgjordes åren 2004–2006, i ett av valen var röstningsprocenten 54,5 procent. Borgå stift är nästbäst med ett medeltal på 24,44 procent, medan endast 7,2 procent röstade i Helsingfors stift.

Kyrkoherdarnas uppdrag har märkbart förändrats. Det andliga arbetet får allt mindre plats medan chefsrollen växer. För trettio år sedan klarade en kyrkoherde av förvaltningen på trettio procent av sin arbetstid, i dag tar den hälften. En kyrkoherde som arbetat i samma församling i tjugo år uttryckte det så att han inte längre har samma arbete.

Den utdragna valproceduren, folks ringa intresse att rösta i kyrkoherdeval, och att kyrkoherdens arbete förändrats så mycket, är några av orsakerna till att kyrkomötet år 2007 bad kyrkostyrelsen utarbeta en ändring av valsättet från folkval till indirekta val efter samma modell som redan praktiseras i kaplansvalen. Utredningen är nu klar och kommer upp till behandling i vårens kyrkomöte.

I det nya systemet skulle provpredikningarna slopas, domkapitlet skulle enbart ge utlåtande om kompetensen, och på så sätt skulle besvärsrätt finnas endast efter själva valet.

Bland fördelarna räknas att det skulle ge förtroendevalda mer råg i ryggen och på så vis öka kyrkovalens betydelse. Ett indirekt val blir även billigare, nuvarande system kostar mellan  2 500-28 000 euro.

Men ett kyrkoherdeval i kyrkofullmäktige eller kyrkoråd ger inte samma chans till publicitet om församlingen och dess verksamhet som vi nu har.

Efter några månader vet vi hur kyrkomötet vill gå vidare. Det är inte sagt att beställningsarbetet längre smakar. För två år sedan var det inte lika många som skrev ut sig ur kyrkan som i dag. Nu är det inte läge att minska medlemmarnas möjligheter att påverka. Detta är inte den reform som kyrkan behöver mest just nu.

Kyrklig rösträtt är viktig för varje enskild medlem som utnyttjar den. Procenter säger inte allt.

Kerstin Haldin-Rönn

Ledarstick: 

Kyrkans informationsmiss

Efter kyrkostyrelsens senaste möte gick kyrkans egen informationscentral ut bland annat med uppgifterna att ”kyrkostyrelsen föreslår för kyrkomötet att kyrkoherdevalet blir ett indirekt val” och att ”plenum röstade i frågan och godkände förslaget med rösterna 8-4”.

I själva verket var det så, att kyrkostyrelsen pliktskyldigt levererade den vara som kyrkomötet 2007 hade beställt. Av allt att döma dessutom med långa tänder.Hade beställningen varit ett betänkande gällande kyrkoherdeval med två eller tre alternativ hade kyrkostyrelsen levererat ett sådant.

I det aktuella fallet kan kyrkostyrelsen alltså ses som en varuproducent och som sådan har den levererat en fullgod vara. Däremot har kyrkostyrelsen inte tagit ställning till huruvida varan är lämplig för det avsedda ändamålet eller inte. Det är en fråga för beställaren, kyrkomötet.

Vad omröstningen beträffar gällde den inte förslaget utan huruvida kyrkostyrelsen ska återremittera frågan till beredaren för ny beredning. Majoriteten svarade nej med motiveringen att förslaget var exakt det som beställningen hade gällt. Punkt och slut.
Den sammanlagda bild som allmänheten får på grund av de två grava missarna i informationen är följaktligen helt felaktig både i sak och i form. Detta dessutom i en fråga som i hög grad påverkar den allmänna inställningen till och uppfattningen om kyrkan.

Informationsmissar av detta slag har kyrkan inte råd med.

Stig Kankkonen