Det frågar jag mig efter att ha träffat kärleksfilosofen Camilla Kronqvist och diskuterat skilsmässor, möjligheten till villkorslös kärlek och oklara begrepp om vad kärlek egentligen är.
Hon säger bland annat att media och underhållningsvärlden förmedlar vissa stereotyper för vad som är kärlek – och att dessa lätt vilseleder oss när vi som individer tänker på kärleken och dess roll i våra egna liv.
Det är klart att det inte är alldeles enkelt att få två personer att gå ihop i en tid då individen skattas så mycket högre än tvåsamheten. Varför skulle det annars kännas genant att säga att man förändrats som person sedan man träffade sin livspartner? För hur kan man vara säker på att det inte betyder att man förlorat sig själv? När är det fint att göra allt tillsammans och när är det bara sorgligt? Hur ska man veta var den hårfina gränsen går mellan att avstå och försaka?
Camilla Kronqvist säger att kärleken är det perspektiv som lyfter fram människor som oersättliga för oss. Det låter bra. Men hur ska vi få rätt balans på det hela år 2009, då beroende närmast är ett skällsord?
Vissa menar att vi ställer för stora krav på kärleken. Vad menar de då? Om de syftar på falska förhoppningar om en ljusrosa tillvaro är jag beredd att hålla med. Om det däremot handlar om att inte våga tro att kärleken ska eller ens får vara livsomvandlande så säger jag stopp. Den dag vi sänker på kärleksribban så mycket att vi släcker förhoppningen om kärleken som ett uttryck för det oersättliga kan vi lika gärna lägga av med hela kärleksgrejen. Då får det vara hur svårt, skrämmande och omöjligt det vill.
