Motstridigt om kyrkan

Allt fler finländarna skriver alltså ut sig ur en kyrka som de allt allmännare säger sig har förtroende för.

Placerar man in denna motsägelsefulla uppgift i ett större sammanhang blir den dock, om inte helt begriplig, så i alla fall mindre motsägelsefull.
Det visar sig nämligen att det är fullt möjligt att samtidigt ha förtroende för kyrkan och lämna den. Det avgörande är vad man har förtroende för i kyrkan och vad det är som gör att man väljer att lämna den.

Det som Kyrkans informationscentrals siffror visar, bland annat i den nämnda berättelsen, är att finländarna har förtroende för kyrkan som en institution för förmedling av ekonomisk och social hjälp. Men vad gäller kyrkans lära och tro ser finländarna det som en privatsak hur deras egen tro ser ut. De tror, men tror inte i lika hög grad som tidigare som kyrkan lär.

Förtroendesiffrorna talar med andra ord om en sida av kyrkan och dess verksamhet, siffrorna över utträde om en annan.
Som så mycket annat kan också detta tolkas och bedömas på olika sätt.
En för kyrkan positiv tolkning kan bygga på att det kristna kärleksbudskapet inte är teori utan handling. I och med Jesus blev Ordet kött och som kristna är det inte vår uppgift att verbalt övertyga andra om en teoretisk tro. Det gäller att gå i Jesu spår, hjälpa dem som har det svårt och vara till välsignelse för våra medmänniskor i deras vardag.

Ur denna synvinkel är förtroendet för kyrkan som ”hjälporgan” ingenting att fnysa åt. Tvärtom.
Om den allmänna inställningen till kyrkan skulle vara att den endast predikar kärlek till nästan men ingenting gör för att förverkliga den skulle det finnas orsak att skämmas.

Samtidigt ska vi komma ihåg att kärnan i kyrkans bekännelse är en personlig tro på Jesus som Guds Son och vars och ens personliga frälsare. Frälsningen ligger inte goda gärningar utan i att vi tar emot Guds frälsning.
Grunden för en kristen människas goda gärningar är att vi älskar varandra för att Gud först har älskat oss. Vi hjälper inte varandra och vi älskar inte varandra för att förtjäna Guds kärlek, utan för att han älskar oss.

Grunden för hjälpverksamhet kan emellertid också vara något helt annat. Till exempel en allmän humanitär inställning.
Varför man gör gott saknar självfallet betydelse ur ett inomvärldsligt perspektiv. Men ur ett kristet, kyrkligt perspektiv, ett frälsningsperspektiv och därmed ett evighetsperspektiv är situationen alltså en annan.
Ur dessa perspektiv kan det till och med bli så att de goda gärningarna blir hinder för beredskapen att ta emot Guds frälsning.

För kyrkan är det viktigt att vara medveten om detta och att klart säga ifrån hur den ser på förhållandet mellan tro och goda gärningar. Det är också viktigt att den inte slår sig till ro med eller, ännu värre, blir stolt över finländarnas stora förtroende för ”socialinstitutionen” kyrkan.
Om frälsningsbudskapet inte når fram och om det är förklaringen till den individualiserade tron har kyrkan all orsak till självkritik, till bot och till bättring.

Den stora utmaningen för kyrkan blir därför att kritiskt granska hur det förhåller sig med klarheten i dess budskap också till denna del. Frågan är om konflikten mellan förtroendet och utträdet eventuellt vittnar om obalans i förkunnelsen om förhållandet mellan tro och gärning.
Om en sådan obalans finns ska balansen naturligtvis inte återställas genom att minska de goda gärningarna utan genom att tydligare och med större tyngd förklara var de goda gärningarna har sitt ursprung.