I Hufvudstadsbladet ingick 31.8 en artikel om en sällan beaktad sida av drogproblemet i diskussioner om hur det ska skötas. Den sidan av problemet vidgar perspektivet från att gälla den som är drogberoende till att gälla också dem som utgör hans eller hennes närmaste omgivning och delvis också oss alla.
Artikeln handlade om rådslösheten, hjälplösheten och maktlösheten hos dem som inte kan annat än följa med hur den drogberoende gör livet till ett större eller mindre helvete för sig själv och andra.
I korthet handlade reportaget om hur en drogberoende son misshandlar sina sambor, gömmer knarksprutor bland sina barns kläder, hotar sin mor till livet, förstör sitt hem och så vidare.
Kärnan i reportaget är att sonen trots allt detta och mycket annat inte kan ges vård eftersom han själv inte vill få vård. Han kan kort sagt inte tas in för tvångsvård.
Han är myndig och måste själv välja hur han lever.
Tills han eller hon begår ett brott förstås. Då kan samhället ingripa.
Mot den bakgrunden är det många föräldrar till drogberoende som nästan hoppas på att deras barn ska begå ett brott bara för att det ska omhändertas och få vård. En önskan som naturligtvis samtidigt andas djup rädsla och förtvivlan.
Men en del av problemet är i många fall just att en drogberoende person först inte medger sitt vårdbehov och sedan inte vill ha vård eller är helt oförmögen att fatta beslut om att söka vård.
Den i och för sig helt riktiga principen att respektera varje individs bestämmanderätt i och över sitt eget liv förvandlas i dessa fall till en princip som möjliggör ett liv som leder total självdestruktion och till lidande och elände för många, många andra.
Självbestämmanderätten för en person som saknar förutsättningar att fatta riktiga och vettiga beslut leder till att andra som har de förutsättningarna fråntas rätten att bygga och forma sitt liv som de vill. De måste anpassa sitt liv till den drogberoendes livsstil med allt vad det innebär.
Den aktuella artikeln i Hbl visar detta konkret. En drogberoende son, sambo och inte minst far dikterar i hög grad hur människorna omkring honom måste leva sina liv. Ett öde som delas av tusentals finländare bara för att lagen är sådan den är.
Detta kan inte vara rätt och riktigt och därför är det nu dags att tänka om. Nu måste också de drogberoende anhörigas självbestämmanderätt börja respekteras.
De anhöriga måste få möjlighet att hjälpa en drogberoende son, dotter, man eller hustru mot deras vilja. Och den drogberoende måste ha rätt att få hjälp med sina problem också om han eller hon inte vill ha den hjälpen.
I fråga om oförmågan att fatta rätta och riktiga beslut torde det inte vara orättvist att jämföra en drogberoende med andra personer i avsaknad av sitt fulla förstånd.
Skillnaden när det gäller vården är att ingen skulle komma på den rubbade tanken att lämna de senare med avgörandet i sina händer medan man med hänvisningen till lagen är tvungen att göra det med de förra.
Det är obarmhärtigt och känslokallt att låta en person som saknar förmåga att bedöma sin egen situation fördärva det i självbestämmanderättens namn.
Det är obarmhärtigt och känslokallt att låta en sådan persons självbestämmanderätt köra över och omintetgöra de anhörigas självbestämmanderätt över sina liv.
Det kan därför helt enkelt inte få vara så att den som inte vill eller förmår söka hjälp trots ett konstaterat uppenbart hjälpbehov blir utan hjälp bara för att ingen annan ges rätt att söka vård på deras vägnar.
Systemet måste ändras så att de som behöver hjälp blir hjälpta. Oberoende av om de vill det eller inte.
