Religiositeten får fötter

Ledare. Den rådande principen i fråga om församlingstillhörighet i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är att man hör till den församling på vars område man är bosatt. Det kallas parokialprincipen. 28.8.2008 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

I dag pågår en ganska intensiv och grundlig diskussion om principens vara eller inte vara. En del anser att tiden är mogen att låta varje medlem fritt välja vilken församling han vill tillhöra. Andra menar att parokialprincipen är nästan livsviktig för en folkkyrka som vår.I grunden är det tillspetsat och förenklat sagt i viss grad fråga om ifall man ska skapa ett gemensamt andligt hem för en brokig skara familjemedlemmar eller olika andliga specialhem för mer eller mindre likasinnade.

Det finns många orsaker till den pågående debatten om hur församlingstillhörigheten borde ordnas.
En är den medlemsflykt som pågått redan i många år. En annan är den teologiska oenighet som huvudsakligen kommit till uttryck i frågan om kvinnliga präster och frågan om hur kyrkan ska förhålla sig till homosexuella parförhållanden och utlevd homosexualitet.

Till dessa inomkyrkliga orsaker till diskussionen om församlingstillhörighet kommer den allt mera individualiserade tron.
En individualiserad tro innebär dels att kyrkan inte längre har samma förutsättningar som tidigare att säga hur tron ska formuleras, se ut eller utövas, dels att det förefaller finnas behov av att få välja församling med en profil som tilltalar.

Den tidigare solidariteten med fädernas kyrka och fädernas tro eroderar snabbt och i synnerhet unga och unga vuxna fattar egna beslut och känner sig fria att gå sina egna vägar.
I den meningen är en diskussion om huruvida något borde göras gällande församlingstillhörigheten onödig. Frågan är inte längre om något borde göras utan vad som borde göras.
Religiositeten har fått fötter och nu gäller det att skapa fungerande strukturer som på bästa sätt skapar förutsättningar för kyrkans förkunnelse, för människorna att ta emot budskapet och för deras andliga tillväxt.

Organisatoriskt kan kyrkan förenklat sagt anpassa sig till de nya förhållandena på två olika sätt. Den kan frångå parokialprincipen eller den kan skapa större variationsutrymme inom det nuvarande systemet.
Väljer man det förra alternativet slår man in på en främmande väg och gör det mer eller mindre utan karta och kompass. Väljer man det senare alternativet är det bekant, men då gäller det att utveckla det goda i parokialsystemet.

Med tanke på vad som har aktualiserat diskussionen om parokialprincipen torde den senare modellen i detta skede vara den vettiga.
Mindre vettigt förefaller vara att ställa församlingar mot varandra och göra dem till marknadsaktörer. Detta i synnerhet då ”produkten” i en kristen församling alltid är – eller åtminstone borde vara – den samma och nattvardsbordet gemensamt.

I de fall det råder oenighet om läran och sakramentsförvaltningen är alternativet inte nya församlingar eller förvaltningsmodeller inom evangelisk-lutherska kyrkan.  Då måste det med nödvändighet bli fråga om nya religiösa samfund eller helt fristående församlingar.
Också till denna del är det helt möjligt att vi får se hur religiositeten får fötter och människor promenerar iväg för att skapa gemenskaper som tilltalar dem.
Inom det rådande systemet finns alla möjligheter för dem som är ense i fråga om lära och sakramentsförvaltning att utforma gudstjänster på olika sätt och skapa andakts- och andra gemenskaper med olika karaktär och form.
Här kan församlingsmedlemmarna själva, alltså lekmännen, aktivera sig och spela en avgörande roll för hur tilltalande den egna församlingen är. Oberoende av hur strukturerna ser ut möter Gud människan som individ och ofta via någon medmänniska.

Ingenting säger heller att medlemmar i en församling inte kan delta i aktiviteterna i en annan församling eller att flera församlingar kan gå samman om vissa aktiviteter eller projekt. Detta är möjligheter som redan i hög grad omsätts i praktiken t.ex. i huvdstadsregionen, men möjligheterna har knappast utvecklats eller utnyttjats till fullo.
För de kyrkliga beslutsfattarna, både centralt och i de enskilda församlingarna, gäller det att fördomsfritt ge möjlighet till variationer som gagnar helheten.

Stig Kankkonen



kyrkoherdeinstallation. På onsdagskvällen fick Matteus församling i Helsingfors en ny permanent kyrkoherde då Patricia Högnabba välsignades till tjänst. Församlingen har bland annat profilerat sig med ett starkt ungdoms- och musikarbete och det genomsyrade också hela installationsmässan. 13.9.2023 kl. 23:26

PEDERSÖRE. Oberoende av om Daniel Björk jobbar i Petrus eller Pedersöre är ett uppdrag exakt det samma – att kämpa mot byråkratin. 13.9.2023 kl. 19:00

tro. Merete Mazzarella kan inte säga om tron på Gud ”fungerar”, men hon vet att hon har glädje av den. – Jag tycker att tro är det enda som kan hjälpa mot en känsla av skuld. 13.9.2023 kl. 10:00

FÖRETAGSAMHET. Tre präster och teologer jobbar med bas i Kronoby med att coacha företagare. Ganska lite behöver översättas från ”kristendomska” till vardagsspråk, säger de. Att vara företagare handlar om livets grundfrågor. Om allmänmänskliga saker som också Jesus har talat om. 12.9.2023 kl. 13:25

teve. En av dem talar i tungor, en vill vara talesperson för sexuella minoriteter och en har studerat karismatiska rörelsers destruktivitet. En rykande färsk serie om Borgå stifts biskopar har premiär idag. 11.9.2023 kl. 18:00

VANDA SVENSKA FÖRSAMLING. Snart kan det finnas en engelskspråkig pastor i Vanda svenska församling. Engelskspråkiga tjänster i svenska församlingar hör till ovanligheterna. 8.9.2023 kl. 10:19

BISKOPSMÖTET. – Saker som vi har tigit om i kyrkan är vanligtvis de samma som vi har tigit om i det finländska samhället. Så är det att vara folkkyrka, sa biskopen i Esbo stift Kaisamari Hintikka i sitt tal vid biskopsmötets öppnande i Kyrkslätt idag. 5.9.2023 kl. 14:30

Kolumn. I år firar diakonin i Tyskland 175-årsjubileum. Startpunkten för diakonin var Johann Hinrich Wicherns tal vid Evangeliska kyrkans kongress den 22 september 1848. Han förespråkade ett nätverk av ”kärlek som räddar”. Den moderna diakonin föddes 1.9.2023 kl. 13:56

NY BISKOP. TD Mari Parkkinen vigs och välsignas till ämbetet med Guds ord, bön och handpåläggning i en mässa i S:t Michels domkyrka söndag 3 september klockan 10. Vigningen förrättas av ärkebiskop Tapio Luoma med assistenter. 2.9.2023 kl. 10:00

Äktenskap. Ett nytt land, ett nytt trossamfund och en tuff period ledde Borgåborna Pelagia Mitsitsou och Dimitris Amaxopoulos till ett beslut. 31.8.2023 kl. 14:00

rasism. Vid folkhögskolan med fokus på utlänningar som lär sig svenska är rektor Catharina von Schoultz orolig för den nya vågen av rasism. 30.8.2023 kl. 20:00

musik. Systrarna Britt-Mari och Gun-Helen Andtfolk har uppträtt över 1 500 gånger och är en dynamisk duo. De båda systrarna är öppna och välkomnande, men då vi pratar om tuffare saker blir orden färre. 30.8.2023 kl. 17:32

ETT GOTT RÅD. ”Lär dig lyssna. Ta auktoriteter med en nypa salt.” Det ärnågra av de goda råd baptistpastorn och gymnasieläraren Jan Edström skulle ha gett till sig själv, den 20-åriga Jani. 31.8.2023 kl. 20:00

UNDERSÖKNING. Kyrkpressen bad präster anonymt berätta vad som ligger bakom känslan av att vara utbränd. 30.8.2023 kl. 10:00

FÖRSAMLINGSFÖRBUNDET. Ina Laakso tar tillfälligt över Församlingsförbundets verksamhet. – Det är inspirerande och spännande. Jag ser fram emot det – hoppas vi ses! 28.8.2023 kl. 15:02

Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32

kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37