Den viktigaste uppgiften

Ledare. Drygt 19 000 personer har skrivit ut sig ur evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under årets första hälft. Det antyder att antalet utskrivningar kanske stiger till drygt 40 000 innan året är slut. 14.8.2008 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

Det är lätt att instämma med alla dem som ger uttryck för en växande oro för kyrkans framtid vad antalet medlemmar beträffar. Och det är allt svårare att förstå dem som försöker tona ner den negativa medlemstrenden med att hänvisa till att omkring 80 procent av finländarna trots allt fortfarande väljer att vara medlemmar.

Ett sådant
försvar påminner allt mera om historien om mannen som föll ut från fönstret på åttioförsta våningen i en skyskrapa och efter att ha fallit sjuttiotvå våningar konstaterade att allt hade gått bra så långt.

Samtidigt som det finns orsak att varna för att ta allt för lätt på den negativa medlemsutvecklingen finns det också orsak att varna för en romantisering av den. Det förefaller nämligen finns en tendens att tro att ett minskat medlemsantal med åtföljande ekonomisk tillstramning är något nästan eftersträvansvärt.
En kämpande kyrka måste med nödvändighet – hävdas det – i högre grad än en välmående kyrka förlita sig på Gud och på Hans kraft. I en kämpande, utsatt kyrka skiljs agnarna från vetet, det vill säga de sant troende från andligt döda namnkristna. Kyrkan blir då de sant troendes kyrka.
Tankeväckande är att både de som är beredda att göra praktiskt taget vilka konster som helst för att försöka maximera antalet medlemmar i kyrkan och de som driver på en kyrka för ”sant troende” i praktiken bidrar till den negativa medlemsutvecklingen.
Det intrycket förstärks av historien. Den har visat att varken marknadsföringskonster, ett moderniserat förkunnelseinnehåll eller strävanden efter en gemenskap för endast rättroende varit speciellt välsignade projekt.

Ett koncept
som däremot har varit och fortfarande är framgångsrikt är att kyrkan ärligt, uppriktigt och rättframt kallar människor att bli Guds barn genom att erkänna och bekänna sina synder och ta emot den frälsning som Gud bjuder i Jesus Kristus. Det är den viktigaste uppgiften.
Resten är i Guds hand. Allt från medlemsantalet till frågan om vilka som ska räknas in i de heligas gemenskap.

Ett fenomen som har med kyrkans och den enskilda kristnas viktigaste uppgift att göra är det som ibland kallas Guds återkomst, ibland nyandligheten och ibland något annat.
Fenomenets kärna är att det inte finns något direkt samband med människors andlighet och kyrkotillhörighet. Det som sker är att människor tror på en gud på sitt sätt och är andliga på sitt sätt. Människan har myndigförklarat sig själv.

På många
håll, också i kyrkliga sammanhang, ses detta som något positivt, något som är värt att applådera.
Om det vore så att den individualiserade tron är en tro på en enda helig Gud och på en enda frälsare, Jesus Kristus, skulle det finns orsak till tacksamhet och applåder.

Men den
nya andligheten och den individualiserade tron bekänner inte nödvändigtvis alltid en helig, allsmäktig Gud och en enda väg till frälsning: Jesus Kristus. Nyandligheten och individualiseringen av tron är tvärtom ofta, för det mesta, något helt annat. Det är allt för ofta fråga om att människor skapar sig en sådan gud som de vill ha, och en andlighet som tilltalar dem.

En sådan
gud och en sådan andlighet har sällan eller aldrig något med kristendomens Gud och den kristna andligheten att göra.
Kristendomens Gud låter sig inte formas av människor utan det är Han som formar dem.
Den kristna andligheten är inte ett sökande efter tilltalande, samhällsanpassade normer och social korrekthet, utan en gemenskap med Gud i respekt för Hans helighet och Hans vilja. Det är att acceptera att människan alltid är och får vara ett Guds barn med allt vad det innebär.

Att det
budskapet kanske inte är särskilt populärt gör det inte mindre angeläget att förkunna det.
Tvärtom.

Stig Kankkonen



KRAVKULTUREN. Den danska folkhögskolläraren och teologen Christian Hjortkjaer skrev en bok om hur det är att växa upp i ett samhälle där vi får höra: ”Just do it.” 17.4.2024 kl. 15:24

BERÄTTARKONST. Berättarkonstnären och musikern Lina Teirs livsåskådning hör ihop med glädje, inspiration och livsmening. 17.4.2024 kl. 15:05

profilen. Prästen Sirpa Tolppanen har precis landat i Vanda där hon ska bygga upp en helt ny gemenskap – från grunden. 16.4.2024 kl. 15:34

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

HJÄLPLEDARE. Sommarjobb eller frivilligkul? Kyrkpressen tittade på vad hjälpledarna får betalt på sommarens konfirmandläger, där de har en viktig roll. På Åland har församlingarna en arvodeskultur som sticker ut. 19.4.2024 kl. 15:53

SOMMARREPRISEN 2024. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 25.7.2024 kl. 10:00

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

Personligt. – Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin. 18.2.2025 kl. 10:13

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00

litteratur. Då Emma Ahlgren skriver fiktion är det roligt, absurt, vasst och mörkt. Men hon påminner om att det i verkligheten finns hjälp mot mörker. Det finns terapi och medicin. Och djur. Och ibland också Gud. 14.2.2025 kl. 13:37

GRÖN OMSTÄLLNING. Nina Långstedt är den sjunde generationen som odlar jorden på Krämars i Svartå, Ingå. Hon vill göra allt hon kan för att rädda inte bara Krämars utan hela planeten för framtidens generationer. – Det är hopplöst, men vi måste göra det ändå. 13.2.2025 kl. 09:43

ungdomens kyrkodagar. – Det som var särskilt fint i år var att vi kom till att ingen ska pushas ut från församlingen bara för att vi har lite olika värderingar, säger Mona Nurmi. 12.2.2025 kl. 18:26