Alltså kring planerna på att förse alkoholflaskor med en varningstringel, som upplyser konsumenterna om alkoholens skadliga verkningar.Planerna blev inte förverkligade och Montonen beskriver varför det gick som det gick.
Det avgörande enligt Montonen – och hennes dokumentation och argumentering är övertygande – var det stora inflytande som alkoholindustrin från början till slut hade på processen.
Men som Montonen också dels klart säger ut, dels låter förstå: det stora inflytandet var i hög grad ett resultat av beslutsfattarnas val. De gav industrin möjligheter att påverka processen och de möjligheterna utnyttjades till fullo. I den meningen är alkoholindustrin bara att gratulera.
Med hänvisning till Montonens debattartikel konstaterar Kerstin Stenius i ledaren i nämnda nummer av NAT bland annat:
”I det nu aktuella fallet med varningstexterna på alkoholflaskorna i Finland fick det privata näringslivet hälften av mandaten i den kommitté som skulle besluta om utformningen av texterna. Fördelningen var intressant eftersom lagen angav varningstexterna som ett led i förebyggandet av alkoholrelaterade skador, dvs. som upplysning i en folkhälsofråga. Men nu fick kommittén i uppdrag att beakta också näringslivspolitiska aspekter.”
Följderna blev en ställvis farsartad process och ett obegripligt slutresultat.Med alla fakta som är kända kunde alkoholindustrins företrädare självfallet inte förneka alkoholens negativa verkningar på hälsan. Följaktligen koncentrerade man sig på att konsumenterna inte skulle påminnas om det.
Slutresultatet vet vi. Beslutet att ta i bruk varningsmärkningar av alkoholprodukter hävdes.
Det man kan säga om beslutet är att de näringslivspolitiska aspekterna inte endast beaktades. De lade under sig andra aspekter, som till exempel folkhälsa och socialpolitiska aspekter.
Det är svårt att beskriva detta på något annat sätt än att penningen avgick med segern i slaget om varningsmärkningen. Åtminstone var det inte omsorg om människan som dikterade beslutet.
I den tidigare nämnda ledaren skriver Stenius:
”I värsta fall leder den nuvarande dekonstruktionen av den nordiska korporatismen till att förvaltningen och de som talar för hela samhällets intressen förvandlas till en part med lika, eller rentav mindre, inflytande än de som försvarar sina intressen av att driva lönsamma affärer eller de som försvarar andra små specialgruppers intressen i befolkningen. Då förvandlas försvaret för det allmänna bästa till en partsinlaga bland andra, till ett intresse som kan röstas bort.”
Men är det inte just detta som nu har diskuterats då det gäller valfinansieringen? Målsättningen med de ekonomiska bidragen, i vissa fall stora ekonomiska bidrag, har ju varit att få in människor som driver näringslivets intressen i beslutande organ.Farsen kring varningsmärkningen av alkoholvaror visar att satsningarna gett utdelning. Alkoholindustrin gick segrade ur processen. Alkoholeländet för tusentals och åter tusentals finländare blev en partsinlaga som vägde lätt.
I fråga om två andra viktiga samhällssektorer har vi redan sett antydningar om vad vi har att vänta oss om denna utveckling fortsätter.
Inom sjuk- och hälsovården blir näringspolitiska och ekonomiska bedömningar allt viktigare. Samma utveckling ser vi inom universiteten och högskolorna och inom utbildningen som helhet. Industrins och näringslivets behov ska vara det vägledande.
Representanterna för industrin och näringslivet har legitim rätt att tala för och driva sina intressen. Det är de politika beslutsfattarnas rätt och skyldighet att se till allas bästa. Och det är tyvärr där det nu förefaller brista. Det finns fortfarande andra intressen som bör beaktas än näringspolitiska.
Den som är intresserade av turerna kring varningstriangeln rekommenderas läsa Montonens artikel samt Kerstin Stenius ledare med anledning artikeln. Materialet finns på adress
http://nat.stakes.fi/SV/index.htm
