I ett par omgångar har tidningen fått förklara (försvara) sin artikel inklusive illustrationen. Det som framkommit under resans gång är dels att alla de nämnda församlingarna inte är problemförsamlingar, dels att de definierats som sådana av ”två kyrkliga källor” som inte närmare presenterats.Artikeln, kritiken den lett till och förklaringarna visar hur många problem som är förknippade med problemet som artikeln syftar på, som naturligtvis inte är något annat än det så kallade kvinnoprästmotståndet.
Ett problem som aktualiseras är det mått med vilket mer eller mindre allt kyrkligt förefaller bedömas i dag.
Enligt kyrkolagen ska all lära i kyrkan ”prövas och bedömas enligt Guds heliga ord”, men nu är det inte det måttet som används. Måttet i dag är inställningen till kvinnliga präster. Därmed kan en församling som kanske är rikt välsignad och har en aktiv, fruktbärande verksamhet betecknas som en problemförsamling om där verkar en präst som har frågetecken i marginalen då det gäller ämbetssyn.
Ett annat problem hänger samman med frågan vem som kan eller ska definiera och beskriva ämbetsproblemet och vem eller vilka som hörs.
Den aktuella artikeln i Hbl byggde på ett gemensamt ”vittnesbörd” av två bedömare, som listade de församlingar som sedan presenterades som problemförsamlingar. Njugghet i fråga om ”vittnen” karaktäriserar inte endast den aktuella artikeln. Den har tyvärr förekommit och förekommer också i allt för många andra sammanhang.
Resultatet har blivit att få personers bedömningar av få församlingars problem har gjort ämbetsfrågan till Problemet med stort P i kyrkan.
Ett tredje problem, som hänger samman med det föregående, är vad som förefaller vara ett utbrett ointresse att följa den gamla regeln ”audiatur et altera pars”, alltså regeln att också den andra parten bör höras.
Redan då den rapport presenterades som biskoparna sedermera byggde sin redogörelse i ämbetsfrågan på märktes detta. Rapporten innehöll också en avvikande åsikt, men en presentation av den tilläts inte i samband med presskonferensen där rapporten presenterades.
Med facit i hand kan man säga att denna inställning i hög grad kommit att prägla debatten och i synnerhet debattklimatet.
Allt detta har lett till att ämbetsfrågan är ett i det närmast groteskt förstorat problem som sätter sin prägel på den kyrkliga verksamheten, på allt från samtal inför prästvigning till kyrkoherdeval.
Den fråga man följaktligen allmänt och förståeligt nog ställer är hur man ska bli kvitt problemet.
Men är det kanske trots allt fel fråga? Hur skulle det vara om man i stället accepterade den situation vi har och frågade hur man ska leva med de utmaningar som skillnaderna i ämbetssyn onekligen medför.
Fokuseringen bör då flyttas från en listning av problemen till en kartläggning av möjliga vägar framåt. Var vi är har alla till lust och leda fått beskrivet. Vart vi vill komma och hur vi ska komma dit är i hög grad outforskat.
I praktiken innebär detta att företrädarna för de olika uppfattningarna måste kliva upp ur sina respektive skyttegravar, närma sig varandra och i respekt för varandras övertygelser fråga var man kan mötas och hur. Och det innebär beredskap att tänka sig kompromisser.
Konstaterar man att ett möte som kan accepteras av bägge inte är möjligt är det dags att gå skilda vägar.
Så här kan det inte fortsätta. Åtminstone det torde alla kunna vara överens om.
