– Jag har lärt mig att meningen är att finnas till för andra. Finns jag till för någon så finns också någon till för mig, säger Brita Edlund och blickar tillbaka på decennier av både utmaningar och glädjeämnen.
När Brita och Fjalar Edlunds son Christopher var kring åtta månader gammal började de ana att något inte var som det skulle med sonen.
– Han jollrade inte och kunde inte heller visa på lampa eller klocka.
Att Christopher var döv var det ingen som trodde, allra minst Brita själv.
– När vi var på ett rådgivningsbesök gjordes ett hörseltest med klockor som Christopher tack vare sin iakttagelseförmåga kom igenom.
Vid ett senare tillfälle konstaterades trots allt sonens dövhet. I samma veva flyttade familjen tillbaka till Finland, Fjalar började sitt första jobb och Brita var gravid på nytt. Vid ungefär samma tid som andra sonen Robert föddes fick Christopher sin första hörapparat.
– Det var så mycket som hände just då! Det fanns inget annat att göra än att bita ihop och kämpa. Jag tror att människan bara kan ta till sig så mycket som hon orkar bära.
Läs mera i Kp 19/2008.
