– Det känns naturligt att börja jobba med ord på ett djupare plan, i form av litteratur. Dessutom började jag känna att det var svårt att påverka skeenden direkt, eftersom man som journalist måste hålla en viss distans till människor och organisationer. Yrkesrollen blev en gyllene bur.
Hon tror fortfarande på journalistikens möjligheter att påverka.
– Det är viktigt att det skrivs om Kanervas sms, vill vi ha en utrikesminister som står för sådana värderingar? Sådana samhällsfrågor kan och ska journalistiken bevaka. Men jag ville stiga ur rapporteringsrollen och bli en ”vanlig” människa, hitta andra roller där jag aktivt kan påverka inifrån.
Nu kan hon sluta vara betraktare och börja göra saker i stället. Att bli förlagschef är en ny utmaning, men att jobba som chef är bekant sedan det första uppdraget som redaktionschef på Hufvudstadsbladet.
– Det är ett ensamt jobb att vara chef, men jag trivs med det. Det går bra så länge jag har mina betrodda människor i familje- och vänkretsen.
Från svartvitt till grått
Barbro Teir inleder sina dagar med att meditera i en halv timme. Hon använder sig av en metod som lämpar sig för alla trosriktningar.
– Jag har ingen kristen tro, men en känsla av att ”det går nog”, någonting som närmar sig en barnslig trosvisshet.
En tillit?
– Ja, och en känsla av att det som på ytan ser värdefullt ut ofta bara är en chimär. Jag tror att då det händer hemska saker i människors liv finns det en dimension i det lidandet som kan vara viktig, ibland till och med bra.
För egen del har hon upplevt att när det stormar börjar hon lätt styra. Det finns så mycket att göra och ta tag i då. Andligheten har mognat fram i lugnare livsskeden, då det funnits tid för ensamhet. Då man är ensam börjar det, för det mesta, hända saker.
– Jag har alltid funderat på universum, livets mening och tillblivelse. Jag gick skriftskolan och konfirmerades trots att jag inte kände något djupare engagemang. Men som ung blev jag besviken på människorna inom kyrkan. Jag tyckte att de borde ha varit bättre och godare än andra, och så var de tvärtom.
I 18-årsåldern skrev hon ut sig ur kyrkan.
– Jag var själv ganska dömande och krävande då jag var ung, säger hon och berättar skrattande om sin avhandling i sociologi: ”Feministiska prostitutionsförklaringar”.
– I den försökte jag föra i bevis att en stor del av våra mellanmänskliga relationer innehåller element av prostitution. Jo, jag var väldigt cynisk i min ungdom. Och väldigt kategorisk och svartvit. Men när man blir äldre blir gråskalan mera intressant.
Andliga övningar
– För mig är det självklart att det materiella inte är det enda som finns, att det finns en andlig dimension av livet som vi människor kan uppfatta.
Hon mediterar varje morgon och kväll. De dagliga mötena med stillheten ger ro i själen och kraft att fokusera på de viktiga frågorna både professionellt och privat.
– Det som händer är att man sitter i tystnad, försöker släppa tankarna på det praktiska som middag eller jobb och avslappnat rikta in sig på en annan våglängd. Det är inte en aktiv, kontrollerande handling.
I höstas deltog hon i en retreat på retreatgården Snoan, ett veckoslut som leddes av jesuitpatern Rainer Carls och handlade om Ignatius av Loyolas andliga övningar.
– Carls var en rund, fnittrig munk som hade mycket svårare att vara tyst än vi andra. Där stötte jag ihop med fördomar som jag själv hade mot den katolska kyrkan. När jag bekantade mig med de andliga övningarna insåg jag att om jag skulle höra till en kristen kyrka skulle den katolska kanske ligga mig ganska nära.
Läs mera i Kp 15/2008.
