Dragsvik 1971. Det är fältandakt i garnisonens idrottshus. Bo-Greger ”Bogi” Nygård är en av beväringarna som församlats. Fältprästen håller andakten som utmynnar i psalmen 424.
– Jag minns inte vad fältprästen sade i andakten, men jag minns psalmen. Det brast för mig totalt när vi sjöng den. Det var precis vad jag behövde just då. Men även om jag ville det, så kände jag att det inte går, säger Nygård.
Psalmen som fått nummer 423 i den nuvarande psalmboken har format honom.
– Men jag kan ändå inte vidkännas att jag är fri från rädslan att bekänna Kristi namn.
Är sällskapet och situationen den rätta ser Nygård det som enkelt att leva ut sin tro. Annars är det mycket svårare.
– Jag har svårt att uttrycka mig och argumentera för min åsikt också annars, säger han. Då är det speciellt svårt att uttrycka andliga frågor. I synnerhet om någon har en annan åsikt. Men jag hoppas att min livsstil visar vad jag tror på. Mina arbetskamrater märkte det. Men samtidigt kan de ju tänka hur kan han bära åt sig så där, han som är kristen.
Nygård arbetade i trettio år som mejerist i Kaitsor i Vörå. Innan det verkade han sex år som juniorledare inom Evangeliföreningen (Slef).
– Jag hade just lärt mig att intonera orglar på Heinrichs orgelfabrik i Maxmo. Då började man antasta mig från Evangeliföreningen och ville jag skulle börja arbeta med barnen. Eftersom jag trivdes med mitt arbete var jag mycket tveksam men jag upplevde att något större var på gång. Kallelsen blev för stark att motstå.
När han ser tillbaka på de åren anser han de präglat honom djupast.
– De var en välsignelse. Jag trivdes att jobba med barn och ungdom. Under tiden växte jag själv i tron. Jag var tvungen att lägga mig in i undervisningen och av det fick jag mycket själv. Jag lade mina gåvor i blöt. Gåvorna fick leda mig.
De juniorer han var ledare för är idag i femtioårsåldern.
– Det är oerhört värdefullt att träffa dem. Många har berättat hur de minns tiden då jag kom med fotbollen och gitarren. Först spelade vi fotboll och sedan höll vi möte. En sade att hon fått mest andligen av de juniormöten där jag var med. Det var uppmuntrande.
Ännu håller han anföranden. Han talar och sjunger ibland på olika möten.
I släkten finns flera förkunnare. Bo-Greger Nygårds farfar och farfas bror var resepredikanter. I dagarna har också dottern Heidi Orori med sin familj rest ut som missionärer till Etiopien.
– Min svåger är missionär i Kenya och redan då kusinerna kom hem på viloperiod hade Heidi klart för sig att hon skulle bli missionär. Hon har redan varit fyra år som missionär i Kenya.
Etiopien är ett främmande kapitel för Slef. Hur upplever du som far och morfar att din dotter och barnbarn reser dit?
– Det är inget nytt missionfält så något egentligt pionjärarbete är det inte. Missionärer från andra nordiska länder har verkat där tidigare. Men det är ett nytt land, nytt språk och en ny kultur. Man får hoppas och be att de finner sig i det. Det är annorlunda nu då familjen är med. Förra gången åkte hon ut ensam. Men jag vet inte vilket som är bättre.
Han säger ändå att nattsömnen drabbats lite.
– Jag funderar på om hennes yngre dotter som är 1,5 år kommer att känna igen sina morföräldrar när de kommer hem. Men det är livets gång, man ska åka när kallet kommer, säger han.
Läs mera i Kyrkpressen 2/2016
