Musik, gemenskap, tro och en volym som får väggar att bågna. KU:s blåsorkester har firat 40-årsjubileum.
– Det är så mäktigt med blåsorkester, tycker Hanna Storbacka. Så många stämmor! Själv spelar hon tvärflöjt liksom kompisen Elin Bergdahl.
Tvärflöjt är inte så svårt, det är bara att blåsa neråt i hålen, förklarar de.
Harry Kronqvist, dirigent för Kyrkans Ungdoms blåsorkester, bläddrar i stora notmappar. Och så kör övningen i gång. Och visst är det mäktigt då flygelhorn, trumpet, klarinett, bastuba, baryton, trombon, saxofon och tvärflöjt tillsammans tar ton. Trummorna är inte med den här kvällen, kanske fattas också andra instrument. Men gamla församlingshemmet på kyrkbacken i Karleby vibrerar av toner. Lite himmelskt faktiskt.
– Japp, klappar Harry i händerna, det tar vi på nytt.
Orkestern har nyligen firat fyrtioårsjubileum. Kaj Laakso har varit med alla år. Vid starten var han bara tolv och orkestern bestod av fem pojkar. Men det kom snabbt fler. Laakso tycker att 1970-talet var orkesterns höjdpunkt.
– Hade jag bara övat lika flitigt de senaste trettio åren som de tio första, säger han och konstaterar att om han minskar ytterligare på övningarna så måste han ge upp spelandet.
Läs mera i Kp 44/2007.
