Jag – en länk

Stig Kankkonen. Min farfars farfars grav finns under en gammal tall på Elisabeth gravgård i Karleby. Hans sons, alltså min farfars fars grav finns bredvid kyrkan i Ylivieska. Hans sons, min farfars grav ligger ganska när farfars farfars grav medan min far finns på den andra gravgården ”stadsgravgården” Marie. 21.8.2007 kl. 00:00

Min farfars farfars grav finns under en gammal tall på Elisabeth gravgård i Karleby. Hans sons, alltså min farfars fars grav finns bredvid kyrkan i Ylivieska. Hans sons, min farfars grav ligger ganska när farfars farfars grav medan min far finns på den andra gravgården ”stadsgravgården” Marie.

Till semestern hör en stilla stund vid alla gravar. Att besöka gravarna och aktivt och koncentrerat ägna sina förfäder några tankar känns bra av många orsaker. Inte minst därför att det ger perspektiv åt den egna existensen. Det blir naturligt att vi föds, lever och dör. Det blir naturligt att se sig själv som en länk i en lång kedja, där varje länk är beroende av tidigare länkar och där man själv – om Gud så vill – bidrar med nya länkar i kedjan.

En annan tanke som besöken väcker har att göra med hur snabbt förfäderna försvinner i historiens dimmor. Och hur snabbt också jag själv därför kommer att gå samma blida öde till mötes.
Vad min farfars far var för en karl har jag ännu en blek aning om och dessutom är jag i den lyckliga situationen att jag fortfarande har faster Hildegard att fråga om jag vill veta mera. Men om farfars farfar vet jag just nu ingenting annat än det som jag kan läsa på hans gravsten. Om honom har min faster heller ingenting att berätta.

Vad mig själv beträffar kommer jag förmodligen att vara lika obekant för mina barnbarns barnbarn. Det känns samtidigt naturligt och märkligt. Naturligt därför att det är så det går. Märkligt därför att mina barnbarns barnbarn för mig inte ligger helt obegripligt långt fram i tiden. Men det beror förmodligen på att jag är försedd med en rejäl dos fantasi.

Efter besöken känner jag i alla fall glädje, tacksamhet och frid. Jag får trygg gå vidare ”i tro under himmelens skyar där fäderna skördat och sått”.

Stig Kankkonen



HAVSNÄRA. Äventyrslusten och kärleken till havet har fått Mikael Hagman att korsa Kvarken i sin öppna båt när han pendlar till jobbet i Umeå. – Jag tycker om spänning i livet och sommartid är arbetsresorna mina utflykter, säger han. 19.9.2024 kl. 13:40

kyrkostyrelsen. Kyrkostyrelsens tjänstemän fick rapp: Uppmanades snabba på omställningen för att banta ner gruppen av dyra centrala ämbetsverk inom kyrkan. Esbobiskopen Kaisamari Hintikka övervakar arbetet. 18.9.2024 kl. 16:20

mat. När Thomas Lundin är utmattad lagar han mat. – När jag är helt slut gör jag ett långkok på två timmar. Då kan jag inte störas med jobbsamtal. Jag är i stunden, jag lyssnar på musik. Jag hör ju hur provocerande det här låter! 18.9.2024 kl. 11:58

orgel. Elis Helenius tog sig an Ekenäs kyrkas orgel för ett och ett halvt år sedan. Trots sin unga ålder har han spelat i tolv olika kyrkor – och uppträtt på konsertsalorgeln i Musikhuset i Helsingfors. 17.9.2024 kl. 18:24

kyrkostyrelsen. Konsulten Eero Laesterä föreslår att Kyrkostyrelsen om fem år har ett enklare uppdrag. Upp till 40 jobb kan bli överflödiga. Borgå stift och kyrka på svenska är inte undantagna. 17.9.2024 kl. 13:39

film. Filmen om den tyska teologen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer är bioaktuell i vår. Filmen är skrämmande relevant i en tid då auktoritära ledare på nytt utmanar vårt civilkurage. Ylva Eggehorn, svensk poet, författare och Bonhoeffer-översättare, tycker att filmen är angelägen just idag. 17.3.2025 kl. 18:39

BISTÅND. När han fick e-post om att allt amerikanskt bistånd stoppas var Wycliffe Nsheka i chock.– Jag har jobbat med bistånd i Uganda i 23 år, och aldrig upplevt något liknande. 12.3.2025 kl. 12:42

Lokalt. Bibeldag med Jesu föräldar som tema ordnas i Solf. Det är länge sedan vi haft nån bibelfördjupningsgrej, konstaterade styrelsen för Kyrkans ungdoms krets i Solf–Sundom och gjorde slag i saken för att rätta till det. 11.3.2025 kl. 15:33

Kolumn. I många år kände jag att jag inte hörde hemma någonstans. Jag växte upp i södra Afrika, dit mina farföräldrar hade åkt för missionsarbete. När vi flyttade tillbaka till Finland hade jag länge svårt att svara på frågan varifrån jag kommer. 11.3.2025 kl. 13:30

Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54