För två euro får man åka spårvagn i Helsingfors. Eller cykel. Stadens trafikverk ger pengarna tillbaks om man trampar själv. Pantsystemet är det bekanta från snabbköpen.
Tvåhundra stadscyklar har placerats ut i sommar. Jag har cyklat med dem till jobbet två gånger, liksom i fjol. Sedan tog cyklarna slut.
En stadscykel har jag bongat i centralparksskogen från tågfönstret Släkten lär ha sett ett två exemplar i Grankulla, tio kilometer utanför det tillåtna området. Stadscyklarna i gult och grönt är omöjliga att sälja på den svarta marknaden. Så var äro de 195?
Helsingin Sanomat berättar om en reporter som ”stal” sin egen låsta cykel i tre omgångar med avbitartång, metallsåg och slipskiva. Mitt i trafiken men ingen brydde sig. Kring cyklar växer en egen moral.
Det märks på stadens trottoarer. Enligt lagen får bara barn upp till tolv år cykla på dem. I Helsingfors är man tolv till pensionen. Åtminstone bland cykelåkare. Cyklister är en annan sak.
Som bilist har jag mött cykelåkande vuxna mitt på enkelriktade gator som är upprört viftar över att jag inte ger plats. Med cykel under baken gäller alla riktningar.
De juridiskt sett snabbaste svängarna jag sett är när cykelburna växlar från regler från fotgängare till fordon och däremellan cyklist allt efter hur man snabbast korsar gatan.
Huvudstaden har en del cykelvägar med gulliga små trafiksignaler. De gånger jag stannat vid gulligt rött väjer den som kommer bakifrån ut mot trottoaren och kör förbi.
Staden hjälper till med cykelvägar som slutar i blotta intet mitt i en korsning. Då räcker inte regelboken långt. Men ”Turn left” som leder rakt i en kanal har jag sett bara i England. No rules rules.
Hjälm är obligatoriskt vid cykelåkning. Men hjälmlösa straffas inte. I konsekvens med övriga cykelregler.
