Vi mänskor ser ut på olika sätt. En del av oss är kvinnor, andra män. En del av oss gillar böcker, andra föredrar Formel 1-tävlingar. En del tycker om bulle. Andra äter helst ost.Så finns det kristna, och så finns det sådana som inte är det. Hur ska man skilja dem åt?
En del av mig är helt allergisk mot den här diskussionen. Jag vill inte gå med på att den här vara kristen-grejen skulle kräva yttre definitioner. Jag vill inte gå med på att man måste se ut på ett visst sätt eller bete sig på ett visst sätt om man är kristen.
Som någon sa i kafferummet: röd lemonad och grisar är åtminstone inte synd, för det har de på Evangeliföreningens sommarfester.
Vad annat skulle vara kristet, förutom lemonad och grisar? Att vara glad och kärleksfull, till exempel. Den definitionen är också lite jobbig. Visst tycker jag att kristna skall vara glada, men tänk nu om man råkar vara depressivt lagd. Det finns en story om nån dyster pastor som blev anklagad för att vara sur och ledsen och påmind om att man som kristen borde visa glädje. Han påpekade att han hade en ”inre glädje”. Synd bara att andra inte visste något om den.
Jag har också tänkt att det är ganska lätt att gå omkring och tänka anklagande tankar om kristna som man tycker inte är tillräckligt kärleksfulla. Själv har lätt att tycka om folk, och jag förlåter snabbt. Jag antar att jag skulle vara benägen att tycka om mina medmänskor även om jag inte var kristen. Vem är jag att döma någon som inte har en social natur? (Och vad är då egentligen ”kärlek”?)
En kompis sa att man som kristen borde visa en viss ”fasthet”. Det går jag med på: fasthet är bra. Att byta åsikter som tröjor passar sig inte, hur ska andra då kunna lita på en?
Fasthet alltså. Och sedan det viktigaste: att man tror, och att man böjer knä ibland.
