– Kvinnoprästmotstånd, dålig behandling av homosexuella och evolutionsprotester, det är det som man hör om kyrkan. De som för den här debatten gör Gud så liten att han ryms i en liten ask. Det gör mig förbannad, säger Carola Ekrem.
Carola Ekrem är förortstjejen som hela sitt liv bott inom en radie på några kilometer i Gamlas och Haga i västra Helsingfors. Kontakten till hemförsamlingen Lukas knöt hon redan som barn, och som den enda i sin familj.
– Ingen människa var församlingsaktiv i min familj före mig. Jag kom med i församlingen via en drive som söndagsskolan gjorde i skolorna. Jag tyckte om att gå dit och var med i många år. Det tyckte inte min pappa egentligen om, för han ville att vi skulle vara tillsammans på söndagarna, skrattar hon.
Trots den goda starten sjönk församlingsengagemanget i dvala under den period då de flesta hittar till kyrkan: under och efter skriftskolan. Den gick hon i Tomas församling och var med en tid i ungdomsverksamheten, men något mer blev det inte då.
– Det tog till 1980 och dopsamtalet då min dotter Eva skulle döpas innan jag kom med igen. Något i hjärnan kopplade om och jag kände att jag skulle gå med i församlingen. Så jag gick med i distriktsrådet i Gamlas.
– Jag har alltid räknat med Gud, fast jag inte uppfostrades till det. Jag har aldrig tänkt att han inte finns.
Efter återkomsten till församlingen har Carola Ekrem haft många uppgifter. Hon började smått med att dela ut tidningen Lukasinfo i trappuppgångarna. Senare åtog hon sig mera utmanande uppdrag, bl.a. som dörrknackare då Lukas gick in för att varje församlingsmedlem skulle får ett personligt besök.
– Det passade mig utmärkt att dela ut Lukasinfo, för jag var så blyg och rädd på den tiden. Ändå kände jag att jag gjorde något för Guds rike.
– Och dörrknackningskampanjen var jättebra. Jag såg en massa olika verkligheter som alla fanns i Lukas. Många församlingar skickar inte ens ett brev när folk flyttar dit. Det är svagt, så skall en församling inte sköta sitt uppdrag, säger hon.
Läs mera om Carola Ekrem i papperstidningen 8/2007.
