Omöjlig ekvation
När jag kommer hem efter jobbet möts jag redan i tamburen av min första utmaning. Den enorma skohögen just innanför dörren. Oftast stiger jag över den. Ibland samlar jag alla skor i en stor sopsäck och för den till garderoben. Ibland kastar jag helt kallt ner alla extra skor i nedre våningen. Ibland ryter jag till. Mina elever brukar uppskatta att jag använder olika metoder, men mina ungdomar hemma föredrar att jag alltid håller mig till samma gamla d.v.s. att tyst stiga över högen.
Nästa utmaning kommer senast när jag hängt av mig ytterkläderna. "När blir det mat, jag borde äta nu för att sen kunna träna?!" Nu har jag tre alternativa handlingsmodeller: Jag rekommenderar att ungdomen värmer mikromat åt sig själv (helt ok för ungdomen, men inte min favoritmodell p.g.a. det dåliga näringsvärdet och avsaknad av middagsgemenskap), jag värmer en portion rester som jag i bästa fall förberett föregående dag (ok för mig, ok för ungdomen om portionen består av en enorm mängd pasta) eller så ber jag ungdomen själv plocka åt sig något (i princip ok för mig, men i praktiken problematiskt eftersom middagen då blir en banan).
Själva matsituationen kan också vara utmanande. Först gäller det att få alla på plats. Till det har vi en koklocka som jag plingar i när maten är färdig. Efter fem till tio minuter har alla hittat till bordet. Då frågar redan den som kommit först om den får gå från bordet. För att den är trött på att svara på föräldrarnas urdumma frågor, för att syskonen är så irriterande eller för att skjutsen till träningarna väntar.
När sedan alla är mätta och resterna är inpackade för morgondagens akuta situationer smyger jag försiktigt till mitt skrivbord för att förbereda morgondagens lektioner. Då kommer någon av dem som annars finns bakom sina skärmar bakom sina låsta dörrar och frågar: "Mamma är du också en sån mamma som prioriterar jobbet - framom mig?"
