Camilla Pagliaroli
Bloggen:
Camilla Pagliaroli
Camilla Pagliaroli är uppvuxen i Österbotten men jobbet, livet och Gud förde henne ut i världen för drygt tio år sen. Nu njuter hon av ett långsammare familjeliv bland olivträd och vinrankor i Toscana.

Tack, men jag klarar mig själv!

10.05.2012 11:44
Ibland kan det kännas som om livet passerar revy på andra sidan persiennen, om man inte besluter sig att ta tag i, och låta Gud hjälpa en kasta bort, sånt som hindrar en från att leva till fullo. I mitt fall: som självständig och duktig kvinna ska jag kunna allt, vara stark och klara mig själv.
I måndags hade vi en grupp vänner på middag hemma hos oss, och jag kom i samspråk med Elisabetta som för knappt en månad sen bröt högra handleden och sitter med gips på åtminstone en vecka till.
Elisabetta är en singel kvinna i 30-årsåldern, hon bor ensam, och har två deltidsjobb inom hemvården. Det är för övrigt ganska vanligt här. Men under denna månad har hon naturligtvis inte fått, eller kunnat jobba och dessutom har hon flyttat tillfälligt hem till sin syster, som har familj och två barn. Tanken var ju naturligtvis att systern skulle kunna hjälpa Elisabetta med enkla praktiska saker som är svåra att göra när man är gipsad upp över armbågen.
Men Elisabetta ser hur mycket jobb systern har hemma med familjen och barnen, och känner hur svårt det är att ta emot hjälp när det bjuds, och ännu svårare att be om hjälp. I stället har hon försökt hjälpa till med barnen och försöker så långt som möjligt klara sig själv.
Inget fel med det i och för sig, men jag känner så bra igen mig i hennes beskrivning, och dethär är en sak som jag fått jobba på under årens lopp, och ibland är det nyttigt att ha en orsak att stanna upp och reflektera lite. Dessutom tror jag ju att det finns fler än oss två som ramlat ned i ett dylikt självförvållat "duktighetsdike".
Varför är det är så svårt att acceptera hjälp egentligen? Hur jag än vänder och vrider på det, så kommer ordet stolthet upp till ytan. För visst vill jag anses duktig, stark, kunnig och absolut inte lat. Däri ligger en stor mängd stolthet, och den är till hinder för många saker som Gud vill göra i mitt liv.
Men hur påverkar denna ovilja min omgivning, och de som verkligen vill välsigna mig genom sin hjälp? Ja... om jag inte tar emot den med tacksamhet, eller inte alls, så känner de sig inte heller välsignade. Och kanske jag till och med blockerar Guds välsignelse över dem, för vi vet ju att Han älskar en glad givare - även i annat än pengar.
Och hur blir det med mig då, och den välsignelse som jag skulle ha fått? Jo, den blir också borta. Och så gräver sig dendär envisa stoltheten sig fast ännu mer, och jag klappar mig självständigt på axeln för att jag igen klarat mig själv. Och samtidigt har jag tagit ett steg längre bort från Gud; för jag behöver ju inte honom eller någon annan. Visst? Nej, Gud är ganska klar i Bibeln hur Han ser på stolthet, eller högmod som många översättningar kallar det. Gud vet mycket väl vilka konsekvenserna är, och i kärlek vill han bespara oss dessa.
Gud tog tag i mig angående detta redan innan jag träffade min make. Jeff är en man vars stora glädje är att tjäna andra (för er som känner till teorin om 'kärleksspråken', så vet ni i detalj vad jag menar). Gud visste hur han behövde förbereda mig för att kunna ta emot med glädje och tacksamhet, till välsignelse för oss båda, ska tilläggas. Visst känns det ännu ibland svårt, och jag behöver påminnelse ibland när jag försöker göra för mycket själv.
Det finns väldigt lite som kan mäta sig med att känna sig uppskattad, älskad, respekterad och värdig att få omsorg av de man älskar. Men klivet dit kräver ödmjukhet, och att våga släppa kontrollen. Men varje gång får jag påminna mig om att detta är verkligen Guds vilja för mig, och när jag kan acceptera hjälp, blir den som hjälper också välsignad. Och vem är jag att neka någon annan det?
Ibland känns det som livet passerar på andra sidan persiennen, om man inte besluter sig att kasta bort saker som hindrar en från att leva till fullo. (foto från Ponte Vecchio, Florens)

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30

Borgå. Tålamodet tryter i Borgå. – Det är kanske dags att hyra lokal i stället för det fuktskadade svenska församlingshemmet, säger kyrkoherde och domprost Mats Lindgård. 11.9.2020 kl. 10:06

kronoby. Samarbetsförhandlingarna i Kronoby församling har avslutats. En kantor, en kanslist och en församlingsmästare sägs upp. 10.9.2020 kl. 15:46

Kyrkodagar. De finlandssvenska kyrkodagarna i Mariehamn får en annorlunda och mer lokal prägel. Arrangörerna tycker ändå det är viktigt att samlas även under rådande omständigheter. 9.9.2020 kl. 14:04

stiftsfullmäktige. – Vi behövs alla för olika uppgifter, säger Anita Ismark om lekmännens roll i församlingarna. Vid det nya stiftsfullmäktiges första sammanträde valdes hon till ordförande. Hon ser att det omdiskuterade organet har en viktig roll som länk mellan församlingsgolv och domkapitel. 4.9.2020 kl. 16:17

Dopsockor. Varje barn som döps i Åbo svenska församling får ett par sockor som gåva. Sockorna har stickats av frivilliga i församlingen, och de är en del av satsningen på Dopåret 2020. 4.9.2020 kl. 15:06

äktenskapssyn. Tre biskopar håller fast vid kyrkans nuvarande syn, två vill ha ett helt könsneutralt äktenskapsbegrepp. De övriga placerar sig däremellan, en vill inte svara. 4.9.2020 kl. 12:17

Bok. När Gustav Björkstrand skrev sin självbiografi upptäckte han nya perspektiv.Han har också fått syn på nya sidor av sig själv, till exempel en dragning till mystik. 3.9.2020 kl. 13:28

körsång. Den här hösten får församlingarnas körer fundera på om de kan öva trots smittorisken. En del ställer in, andra sjunger i mindre grupper, vädrar och håller avstånd. 2.9.2020 kl. 09:06

föräldraskap. "Det här är hennes första hjärtesorg och jag vet att det inte är den sista." 2.9.2020 kl. 00:01

Stiftsdagarna. Stiftsdagarna i Borgå blev en fest värdig en hundraåring. Men mellan serveringarna, minglet och samvaron dryftades också de tunga frågorna: vad är kyrkans uppgift i en värld präglad av krig, och vad ska vi släppa taget om då pengarna tryter? 8.11.2023 kl. 14:52

ANDETAG. Karin Westerlund är ett nytt tillskott i bloggen Andetag. 7.11.2023 kl. 18:00

podd. En ny podd har sett dagens ljus! I vinter vill Sofia Torvalds och Robin Nyman inspirera till hudlösa samtal, för att livet kan vara nog så ensamt ändå. 7.11.2023 kl. 08:00

VEM ÄR DU?. År 2019 var Elisabeth Stubb, som är doktor i historia och forskare, utan jobb. Den våren bestämde hon sig för att göra något hon drömt om ända sedan hon läste om det i Kyrkpressen för många år sedan: vandra Israelleden, vandringsleden genom Israel. Upplevelsen blev en bok som känns väldigt aktuell. 6.11.2023 kl. 18:53

HÖSTDAGARNA. Årets Höstdagar arrangeras det här veckoslutet i Toijala. Årets tema är "Kamp". Dagarna bjuder på traditionellt upplägg med verkstäder, café, musik, show, mässor, andakter, glada människomöten, bön, gemenskap och skratt. 4.11.2023 kl. 15:52