Ett dött frö får liv igen

Kolumn.

Anette Engsbo skriver om torkade frön som blir grönt gräs och saker som måste gå sönder för att nya ska kunna växa.

7.4.2020 kl. 09:04

I vår söndagsskola hänger det en påskkalender på väggen. Tjugo cirklar i olika färger. En grön, åtta lila, en svart, nio vita och en röd. En cirkel för varje helgdag i kyrkan, från fastlagen till pingst. Tillsammans med Väinö och Liisa, huvudfigurerna i vår lärobok, väntar vi med spänning på påsken.

Tillsammans med barnen har vi också skapat en påskträdgård på en stor bricka. Träd, blommor, en stor kulle av sand, en ringlande väg fram till kullen och en nysådd gräsmatta. I den trädgården kommer det att hända mycket spännande under påsken, både något tråkigt och hemskt men också något underbart och mycket fint. Vi vattnar, väntar och ser fram emot att få följa Jesus under påsken.

När vi sådde gräsfrön i trädgården så konstaterade barnen att fröna såg ganska torra och döda ut. ”Hur ska det här torkade fröet kunna börja växa och bli till grönt gräs?” Vi läste i boken och konstaterade att ibland måste något dö före det ska kunna växa igen, precis som torkade frön gör.

Så är det i livet för oss människor också. Ibland ”kraschar” livet, allt går i spillror och vi hittar oss söndriga på botten av oss själva. Kriser kan kännas övermäktiga och man funderar hur man ska kunna återhämta sig och någonsin bli hel igen.

Är det inte som med de torkade fröna och som med Jesus på påsken, att ibland måste något i oss dö för att det nya ska kunna växa fram? Det där gamla i oss måste ibland gå sönder för att det nya ska kunna växa och ta vid. Det nya i oss är oftast det vi från början var tänkta att bli, Guds ursprungliga plan med oss, men som vi av olika anledningar har glömt bort under färden.

Vi borde kanske börja se på våra motgångar med nya ögon. Se kriserna och problemen som en möjlighet att växa som människa och komma närmare Gud. Vi borde inte vara så rädda för att gå sönder utan känna tryggheten i Guds famn och lita på att Han har en plan med våra liv. Precis som med det torkade fröet som får växa till grönskande gräs i vår fina och spännande påskträdgård.


Anette Engsbo är tf. ungdomsledare i Malax församling.

Emelie Wikblad

vanda. Jan-Erik Eklöf är verksamhetsledare för Stafettkarnevalen. Han är också kyrkligt förtroendevald och aktiv i HIFK. – Jag har svårt att säga nej, säger han 28.10.2020 kl. 09:56

Närpes. – På sätt och vis blir det vardag. Man inser att döden är en del av livet, säger begravningsentreprenör Per Göthelid. 29.10.2020 kl. 12:14

Kolumn. Jag var inte utbränd. Men det var nära. Jag har varit så trött de senaste åren. Inte bara fysiskt, utan i själen. 28.10.2020 kl. 16:34

Kolumn. Förr eller senare kommer vi alla att avlövas, skriver Mikaela Björk. 15.10.2020 kl. 16:20

jakobstad. Sara Löfs-Snellman och Gerd Erickson är nya diakoner i Jakobstads svenska församling. De vill vandra en bit på vägen med dem som behöver stöd. 15.10.2020 kl. 16:13

Borgå. Samfälligheten i Borgå siktar på ett miljödiplom. Miljötänk är nåd och uppmuntran. 14.10.2020 kl. 00:00

Kolumn. "Det är ett underbart tillstånd, men ibland leder det till skador …" 14.10.2020 kl. 00:00

sibbo. – Här springer älgarna, hjortarna och rävarna. Carola Rantti är husmor på Nilsasgården, församlingens mångsidiga lägergård. 14.10.2020 kl. 00:00

mariehamn. Titti Sundblom jobbar med smycken, hon är nämligen guldsmed. Hon är troende sedan länge. – Men det gör ju inte att jag är någon bättre människa. Jag har till exempel ett fruktansvärt temperament. 14.10.2020 kl. 00:00

Lokalt. Hej då perfektionisten! säger Tinca Björke, informatör i Mariehamns församling. 14.10.2020 kl. 08:00

Väståboland. ”För tjock klang och för osmidig, färdig för museet”, experterna dömde ut orgeln i Korpo kyrka på 1970-talet. Men så blev det inte. Nu firar den 150 år! 14.10.2020 kl. 00:00

korsnäs. Jobber tar inte slut när klockan slår fyra. Hon möter sina medmänniskor både som diakonen och som Hanna. 14.10.2020 kl. 16:50

Kristinestad. Den som besöker en sörjande människa kan bära med sig något som värmer, det ser stickcaféet till. För dem är handarbetet och gemenskapen lika viktiga. 14.10.2020 kl. 16:45

Kolumn. Kanske jag salufört kaffepausen lite extra. Kanske är det den jag själv minns från min barndom. För han frågade med glädje i rösten: "blir det kaffepaus?" 14.10.2020 kl. 16:31

Solf. Från bostad till barn- och ungdomsutrymme till förvaringsplats. Till slut fick Lovisas stuga nytt liv som loppis och café. I dag drivs verksamheten i missionsstugan av cirka 25 frivilliga. 14.10.2020 kl. 16:30