Bloggarkiv
Svante Lundgren
Svante Lundgren har nyligen skrivit en bok om de kristna i Mellanöstern. Själv bor han just nu i Yttre Hebriderna utanför Skottland. Därifrån bloggar han om smått och stort.
Usch vad hemsk jag är
21.12.2011 11:35
Min bok om de kristna i Mellanöstern har förärats en absurd recension i Ny Tid. Där kan man bland annat lära sig följande:
1. Jag är "av allt att döma en passionerat kristen människa."
Man tackar.
2. Boken har en "anti-islamisk grundton".
Det var en väntad anklagelse. Så fort man talar om problem som finns i den reellt existerande islam så är man anti-islamisk. Precis som man förr i världen var anti-sovjetisk om man påstod att det fanns problem i den reellt existerande socialismen.
3. Mina "sympatier i den israelisk-palestinska grundkonflikten ligger helt klart i den sionistiska vågskålen".
Ett bevis för detta är att jag kallar Jerusalem för Israels huvudstad. Så gör också Nationalencyklopedin och Encyclopaedia Britannica, vilket kanske beror på att Jerusalem är Israels huvudstad.
4. Jag visar "förståelse för libanesiska falangister".
För den som inte är så insatt: falangisterna var ett kristet parti vars milis under det libanesiska inbördeskriget gjorde sig skyldig till omfattande massakrer på civila. Jag har självfallet ingen som helst förståelse för falangisternas fruktansvärda övergrepp och det finns ingenting i boken som skulle tyda på det. Men recensenten har tydligen bestämt sig för att jag är en islamofob högerkristen sionist och sådana odjur jublar ju varje gång muslimer dödas. Så jag måste följaktligen sympatisera med falangisternas terror.
Det här är den intellektuella nivån på en uppburen "kulturtidskrift".
"Viktigt är inte alltid vilken ideologisk färgning en framställning har. Viktigt är vad som kan läsas ut av själva texten. Vad man kan läsa ut av Lundgren bok är att gränsen mellan extremism och vardagstänkande, mellan anpassning och opportunism, mellan politik och överlevnadskonst inte alltid är så lätt att dra. I så blandade samhällen som dessa fyra ”orientaliska”, korsar lojaliteterna varandra många gånger om. Mellanöstern har länge varit en krutdurk. Det koloniala arvet är fortfarande manifest. En sak kan man vara förvissad om: de transatlantiska vansinnesräderna över Libyen, illegala från sin FN-resolutionära begynnelse, och den illa dolda mordinstinkten hos det västerländska ledarskapet med lynchmobben som den ultimativa, ofrånkomliga konsekvensen (se Hugh Roberts, ”Who said Gaddafi had to go?”, London Review of Books, 17.11. 2011) har inte underlättat situationen för kristna människor i denna del av världen."