Blogginlägg från en pågående resa av en Palatsbo :)

Jag sitter i min lilla klostercell när jag skriver detta. Utanför mitt fönster höjer sig skyhöga, snötäckta alptoppar. Klockan är halv nio på morgonen och jag har redan hunnit delta i vigil och laudes (två av dagens fem bönestunder), frukosten samt en nattvardsmässa. Alla som bor här, såväl munkar som tillfälliga gäster, stiger upp mycket tidigt för att be. 

Under april månad, av diverse anledningar, befinner jag mig på en interrail genom Europa. Just nu har jag tagit en knapp veckas paus från metropolernas hekt och bor i ett benediktinerkloster i schweiziska alperna i det lilla samhället Disentis. Idag är min sista dag i de svartklädda brödernas gemenskap. I morgon bitti sätter jag mig på tåget via Zürich till Paris.

Det är något med kloster som ter sig otroligt fängslande. Dels är jag nyfiken på all form av kommunitetsliv i och med mitt boende i Palatset i Åbo. Att få vara med här och se hur tjugotalet munkar ber, arbetar och tar hand om varandra är stort. Jag kommer sent att glömma minnesbilden av hur en yngre munk leder en mycket gammal och skröplig broder vid handen och hjälper honom att sätta sig ner vid matbordet eller på sin plats i klosterkyrkan. Brödrakärleken är så distinkt innanför dessa väggar att den nästan går att ta på. Vi har kommit en bit i Palatset, men vi har också otroligt långt kvar. När alla alltid och i allting underordnar sig själv och sina behov blir alla samtidigt upphöjda, sedda och respekterade.

Den äldre munken jag nämnde lider uppenbarligen av någon långt hunnen demenssjukdom och han visar ibland upp ett beteende i refektoriet (matsalen) och i kyrkan som inte helt passar sig. De övriga ler gott åt hans upptåg, hyssjar ner honom vid behov eller talar lugnande när han är ledsen över att inte veta var han befinner sig. Mänsklig svaghet, sjukdom och ålderdom är välkomna i vardagslivet och det är aldrig tal om att gömma undan det mänskligt svaga bakom en låst dörr vid en institution och visa upp en polerad perfektionistisk fasad. Man får vara svag och behövande utan att vara en börda.

Det som lockar mig mest är tidebönerna. Fem gånger om dagen reciterar vi psaltarpsalmer. I tystnaden och stillheten kommer många tankar och minnen upp. Allting får inramas av psaltaren. Jag minns gamla tråkigheter jag helst inte skulle vilja tänka på, och får ta med alltsammans i klagopsalmerna. Jag blir tacksam över allt det goda i livet och får ta med alltsammans i lovpsalmerna. Särskilt här uppe i bergen blir det helt rätt att på klingande schweizisk tyska recitera: jag lyfter mina ögon mot bergen, varifrån skall min hjälp komma? Vår tid beskrivs av vissa som rotlös. I osäkerheten över att vara en historielös generation är det gott att min egen lilla livshistoria, som jag får sitta här i avskildheten och kontemplera över, kan inramas av bibeltexter som lästs och reciterats i tusentals år. I gemenskapen föds ett sammanhang. 

Min tyska är i bedrövligt skick och jag kämpar med att göra mig förstådd, och som finländare och protestant är jag i högsta grad en främmande fågel i ett katolskt munkkloster. Samtidigt är jag helt och hållet hemma och hos de mina. Jag påminns ständigt, fem gånger om dagen under bönestunderna, om att jag är en del av gudsfolket och kyrkan. En kvist av vild oliv, men inympad i den ädla savgivande stammen i olivträdet som är Kristus. Jag är inte längre rotlös. Det är gott att finnas till och jag är en rik man.

Frank Berger