Bloggarkiv

Jani Edström
Jani Edström
Jag som gör bloggkalendern har levt drygt 50 år, är gift för andra gången, har fem barn och jobbar i Helsingfors. Hela mitt liv har jag bott i Finland. Dessutom har jag har fått resa en del och träffat människor mycket intressantare än mig själv. Jag betraktar mig som en sorts ekumenisk springpojke som rycker in där det behövs. Kallar mig också jazzpastorn och ser livet som en rad improvisationer kring ett givet tema.

30. Huset

30.12.2012 12:19

Huset jag bor i har stått här sen 1946. Paret Bengtström som byggde huset hade också två växthus där de odlade blommor. Folk i byn kom och köpte blommor av dem och de sålde också till återförsäljare. De fick också en son, men hans hälsa vacklade och han gick bort i unga år. Paret Bengtström hörde till församlingen. På den tiden hölls husmöten, det som idag kallas cellgrupper. Den gamla gästboken vittnar om många och välbesökta husmöten då man läste Bibeln, sjöng andliga sånger och bad tillsammans.  

Redan på 1960-talet inleddes planerna på en ringväg som skulle utplåna huset och växthusen. Farbror Bengtström lär ha tagit nyheten hårt och kunde bli deprimerad av tanken på att kanske tvingas överge hus och hem på grund av den så kallade utvecklingen. Efter att han dött bodde hustrun kvar fram 1980-talet då hon gick bort. En ung man, tog hand om det praktiska och skötte om att fru Bengtström skulle ha allt hon behövde. Samma unga man, idag både farfar och morfar, men lika ung till sinnes som då, gjorde nyligen små renoveringar på huset.

Huset har förbättrats då och då. Nya fönster, plåttak istället för det tunga tegeltaket, sågspånsisoleringen har ställvis ersatts av modernare material, köket har renoverats, nya elledningar satts in, kallvinden har fått två rum, golven befriats från korkplattor och träet slipats fram, nya tapeter, köket förstorats när ett skåp avlägsnades, södra fasaden brädslagits när rappningen fallit bort.

Vi har ”bott in oss i huset” som min bror skulle säga. Den som bor i ett gammalt hus får vänja sig vid huset. Enkelt har det inte varit, men kanske lärorikt. Inget grovkök, klädvårdsrum, förvaringsrum, hobbykällare, garage eller andra praktiska utrymmen. Däremot ett  par väl tilltagna rum och högt i tag nere och tre sovrum uppe. Inga grannar som störs av jazztrumpeter och rockgitarrer. Några gamla äppelträd pryder gården där vi sett harar, ekorrar, rävar, rådjur, vitsvanshjortar, grävlingar, mårdhundar, älgar och möss.

Idag ligger huset kvar, invid en ljudvall som skiljer det från trafikleden Ring II, och en cykelväg går alldeles invid husknuten. Det som tidigare var byn har splittrats upp av vägar och den närbelägna skolan är kanske det enda som fortfarande ger en viss sammanhållning åt människorna som bor här.

En ny trafikled är ett långt sorgearbete för dem som drabbas. Skog skövlas, hus rivs, familjer tvingas flytta bort, maskiner jobbar dygnet runt, berg sprängs, jord flyttas, ett nytt landskap uppstår. När aktiviteten var som värst vädjade skoldirektionen, där jag var ordförande, till entreprenören att hålla upp med vissa arbeten som äventyrade skolbarnens säkerhet tills skolterminen var slut. Då blev det lugnare.

Redan från början var det klart att staden kan lösa in huset och området omkring. Det har känts osäkert. Fortfarande vet jag inte hur länge vi får bo kvar, men man vänjer sig. Osäkerheten kan så  småningom ersättas av tacksamhet över ett hem. Ett hus som sett familjeliv i olika former, människor åldras och gå bort, barn växa upp, gäster komma och gå.

Huset har inhyst osäkerhet, ångest, sorg och förtvivlan, men också hopp och förväntan, glädje och framtidstro. Här har firats födelsedagar med mexikansk meny. Här har bakats star wars-inspirerade pepparkakshus. Här har stålmän och spindelmän samsats med bätmän och robinar. Här har profetikoner och simpsons bidragit till insikter om andlighet och livet. Här har ljudet av cellospel, gitarrplink, tvättmaskiner och barnröster skapat en livets symfoni som fortfarande sitter i väggarna. Det är och har varit ett välsignat hus, ett tryggt hem, Villa Björkdal.

Marika Slotte
30.12.2012 18:48
Hej Jani, Så trevligt att läsa om huset som vi såg från våra bostadsfönster i 15 års tid!
"Farbror Bengström" gick bort årsskiftet 1983-84, och hans hustru något år, eller ett par år, efteråt.. Om det nu är viktigt med detaljer... det var ju inte ditt budskap heller.
H. Marika

musik. De närmaste dagarna många båten eller flyget till Sverige inför Taylor Swifts konserter i Stockholm. Varför börjar man lyssna till världens bästsäljande artist, Taylor Swift? Sofia Torvalds skriver om hur hon trillade ner i kaninhålet. 16.5.2024 kl. 11:51

Bok. Våra kroppar behöver föda. Vi behöver också föda för vårt själsliga liv. Birgitta Udd kombinerade behoven och skrev boken "Det smakar liv – Vardagstankar och recept". 15.5.2024 kl. 15:27

INGERMANLANDS KYRKA. Inom maj månad ska två av kyrkans missionsorganisationer förklara varför flera av deras anställda har prästvigts i en luthersk kyrka i Ryssland. Biskop Ivan Laptev i den ingermanländska kyrkan tycker ståhejet är märkligt. 14.5.2024 kl. 10:00

KYRKOMÖTET. Många nya delegater i kyrkomötet. De tunga frågorna som samkönad vigsel eller organisationsreform i kyrkan kommer upp på onsdag. 13.5.2024 kl. 20:10

FOTOGRAFI. När fotografen Kasper Dalkarls pappa dog blev hans relation med mamma Åsa Dalkarl Gustavsson tätare. De började gå i bastu tillsammans, de blev vänner. Kaspers fotoutställning ”Mor och son” är deras gemensamma projekt. 13.5.2024 kl. 14:36

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37

FINLANDS SCOUTER. I år samarbetar insamlingen Gemensamt Ansvar med Finlands Scouter. Temat för årets insamling är ungas möjligheter att drömma och bygga en trygg framtid. Emma Portman jobbar som koordinator för medlemsutveckling hos Finlands Svenska Scouter 3.3.2025 kl. 16:13

Ukraina. Att tända ett ljus känns som en liten sak, men det är något med ljus – det ger ändå en känsla av att något är lite bättre, säger ukrainska Iryna Gorkun-Silén om den ljuständning för Ukraina som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnade på treårsdagen av Ukrainakriget. 28.2.2025 kl. 20:47

HALLÅ DÄR. Hon startar en ny barnkör i skolorna i vår. – Att sjunga i kör är en bra form av gemenskap, det motverkar ensamhet, säger hon. 28.2.2025 kl. 21:10

Kolumn. Det ingår i mina arbetsuppgifter som diakoniarbetare att på torsdagar hjälpa till med matutdelningen AndreasHelps i Helsingfors. Mathjälpen har redan pågått i tio års tid. 28.2.2025 kl. 21:06