Jag kan inte sluta att förundras över barnens kreativitet. Som vanligt var gårdsplanen full med barn och ungdomar hela eftermiddagen. Jag iakttog dem länge där jag satt på trappan med Ronya i famnen. Allting var så fysiskt. Lekarna så kroppsliga. De sprang, skrek, skrattade, hoppade, dansade, sjöng och klappade. Inga leksaker. Ingenting. Bara sig själva. Och så oändligt mycket de ändå hittade på. De var kring femton barn i dag. Konflikter uppstod med jämna mellanrum. Lite gråt nu och då. Men allting reddes ut på några sekunder och lekandet fortsatte. Om de bara visste hur sunt de lever. Så tänkte jag.