Den osynliga kronan
Sankta Lucia, ljusklara hägring, sprid i vår vinternatt ljus av din fägring ... Sången klingar så vackert inne i kyrkan. Den vitklädda Lucian med ljus i håret tågar med sitt Luciatåg ner för domkyrkans trappor i Helsingfors. I skolor och i daghem rumt om i landet tågar luciatåget in i gymnastiksalen och sjunger de vackraste julsångerna. Stolta föräldrar torkar sina glädjetårar.
Lucia kommer för att sprida ljus och värme under den mörkaste tiden på året. Det är en dag som bär minnen. Minnen av glädje och förväntan, men också tokiga incidenter och orättvisor. Bittra sorgetårar över att aldrig ha kommit på första plats och blivit vald till skolans Lucia. För ett barn kan det kännas ledsamt att år efter år ”endast” få vara en tärna, stjärngosse eller tomte i luciatåget.
Jag träffade nyligen en person i 50-års åldern, som aldrig fått vara Lucia, trots att hon alltid önskat få bli det. Under hennes skoltid röstade skolan fram en Lucia bland alla sexans flickor. Det var den populäraste flickan som blev vald, och kvinnan fick nöja sig med att vara en av tärnorna i Luciatåget. På åttans klass upprepades samma sak. Skillnaden var att kvinnan denna gång fick gå som en tomte sist i ledet. Hon säger fortfarande många årtionden senare, att hon drömmer att ännu en dag få vara Lucia.
I varje människa finns en djup längtan att bli sedd. Sedd och bekräftad för den man är. Att inte bli ”vald” och bekräftad kan med tiden bryta ner på självkänslan.
I varje människa finns en djup längtan att bli sedd. Sedd och bekräftad för den man är. Att inte bli ”vald” och bekräftad kan med tiden bryta ner på självkänslan.
I mitt jobb möter jag människor, som berättar om utanförskap, och mobbning. Om kampen att bli sedd och bekräftad av andra barn och vuxna. Om upplevelser att inte passa in och duga som den de är.
Jag har hört klienter berätta om händelser där de blivit utanför, och inte passat in i gänget p.g.a. sitt utseende eller andra orsaker. Flera år senare gör de fortfarande ont. Sår som finns kvar ännu i vuxen ålder. Olika förluster och relationer som går i kras, öppnar upp gamla sår och gör livet tungt. Den gamla känslan aktualiseras. Känslor som ”jag har blivit lämnad”,” jag har blivit bortvald” eller ” jag är ingenting värd” kommer till ytan.
Som diakoniarbetare vill jag komma till dessa människor som en Lucia. Inte som en Lucia som alla tittar på p.g.a. utseende eller någon form av status. Utan en vanligt klädd person med en osynlig krona som förmedlar hopp, ljus och glädje. Jag uppmuntrar också alla andra oberoende av kön att vara ljusbärare och glädjespridare. På det sättet bygger vi upp en mera jämlik värld, där alla får möjligheten att lysa.





















