Retreatens tystnad både rubbar och lugnar
Den som själv är van vid att dra sig undan på andliga retreater kan lätt att glömma att retreatens tystnad inte är bekant för alla. Ett av våra barn frågade en gång när jag skulle iväg på retreat: ”ska du vara nunna under veckoslutet igen?” Min pappa har för sin del undrat om jag är i så djup kris att jag måste åka bort på retreat. Tja, det är väl (bland annat) för att försöka undvika kriser som många deltar i retreater…
Men vad är då en retreat? På retreatgården Snoans webbsida hittar jag en sammanfattning som jag tycker ramar in det viktigaste: ”Själen och andligheten står i centrum och större delen av tiden är man i tystnad. Retreaten är ett tillfälle att hinna ifatt sig själv, få tid för reflektion över det som är viktigt i livet, för att lyssna till sina tankar och vara nära Gud.”
Retreatprogrammet under oftast 3-4 dagar består av andakter, stunder av stilla bön och måltider. Det planeras in gott om egen tid för vila och reflektion. Möjlighet erbjuds till enskilda samtal med präst eller retreatledare.
Det kan ibland kännas förvånansvärt svårt att släppa vardagskontrollen och behovet att vara duktig, effektiv och aktiv! Jag hör till dem som behöver öva sig på att faktiskt landa i den kravlösa oasen som ger plats för vila, fördjupning och Gudsmöte. Den här oasen är ibland som en efterlängtad och tröstande famn, andra gånger kan det bli skrämmande, utmanande, ödsligt och ensamt på ett negativt sätt när tankar och frågor ges mera plats än annars.
Men tänk, vad fint – på retreater är vi ensamma tillsammans! Då det är nattsvart och utmanande i retreattillvaron, när det inte hjälper med galet god mat, ombonad inomhusmiljö med brassprak, långa promenader i naturen eller tidebönens vaggande rytm, då kanske det ändå ger lite trygghet och ork att inte vara i det där nattsvarta helt ensam. Gemenskapen (också den tysta, kanske till och med speciellt just den tysta) kan bära mig lite vidare eller ge just den där ljusglimten jag behöver.
Det tog mig några gånger att vänja mig vid retreatens tystnad. Att vara tillsammans men ändå på egen hand. Det kändes så oartigt och kantigt att inte bekräfta de andra deltagarna med några ord här och en nick där, att inte hälsa eller säga något alls under måltiderna. Jag insåg också hur mycket energi det går åt till det sociala spelet som ständigt pågår i vår vardag.
Nu känns det som en stor gåva att efter inledningskvällens välkomstord och praktiska info tillsammans få sjunka ner i tystnaden. Vi är tillsammans med varandra, med Jesus och med Gud. Vi har sökt oss dit med olika bakgrund och sammanhang, vi möts med våra drömmar, behov, frågor och längtor. Retreattillvaron omfamnar oss, vi kan inte veta vad den här retreaten ger, vi kan bara försöka våga öppna oss för den helige Ande och försöka hänga med ditåt vinden för oss just den här gången.
***
Här om veckan skrev jag också ner tankar om andliga retreater för Andetag. Det blev så mycket oskrivet kvar på lager så jag körde ett varv till den här veckan, och det är fortfarande många aspekter, frågor eller tankar som pockar på uppmärksamhet. Det verkar alltså bli fortsättning minst en tredje gång på samma tema. Häng med på kanalen så får vi se!